Idag åt vi frukost ute för första gången. Det fanns en skön terrass utanför frukostmatsalen där vi kunde sitta. Nyrostade bagels med cream cheese börjar bli standard och så även här. Kaffet var också mycket gott och som alltid det bästa på dan.

Santa Barbara låg bara 1,5 timme bort. Om vi tagit motorvägen vill säga. Men nu är ju grejen att vi ska köra nedcabbat så mycket som möjligt och då väljer man mindre vägar där det inte går så fort. Därför fortsatte vi följa Highway 1 längs kusten. Inte alls lika vacker väg som igår. Lite mer inåt landet men via härliga böljande odlingsområden. Efter några mil såg vi på kartan att vi var tvungna att åka motorväg en bit såvida stannade och fällde upp taket. Det finns gränser för hur mycket blåst man tål. Dessutom började det bli ordentligt varmt igen trots att klockan inte var mer än drygt 10.

När vi närmade oss Santa Barbara kom vi ner till kusten igen och vi hade åter Stilla havet på höger sida. Utsikten nu var dock lite annorlunda. Fortfarande vackert men nu började vi se oljeplattformar ute i havet. Susan, som bott i Santa Barbara några år, hade varnat oss för att man kunde få olja på skor och annat om man var på stranden. Vi kom in i Downtown Santa Barbara strax efter 11. Målet var stranden men först se till att fixa lunch att ta med ner. Vi hittade ett Carl’s Jr där det blev varsin burrito. Sedan ett kort stopp på Starbucks. För nu hade det gått flera timmar sedan senaste kaffekoppen.

Vi hittade en parkering precis vid stranden och med varsin  kaffe, medhavd lunch och badkläder i ryggsäcken gav vi oss ner mot vattnet. Från den asfalterade strandpromenaden tog vi oss ut på sanden mot vattnet. Vi hade tagit av oss skorna och det ångrade vi när vi gått en bit. Sanden var glödhet! Det brände under fötterna och det kändes oändligt långt innan vi äntligen kom ner till svalare sand nere vid vattenkanten. Vi la ut våra handdukar, bytte och och gav oss genast ut i vattnet. Helt ljuvligt svalkande! Och plötsligt när vi står därute i vattnet sticker en säl upp huvudet bara någr meter bort. Försvinner några sekunder och kommer sedan upp igen några meter framför oss. Han var nog lika nyfiken på oss som vi på honom och det är lite osäkert vem det var som blev mest förvånad – vi eller han.

Vi satt ett par timmar på stranden, åt vår lunch och njöt av värmen och utsikten över hav och palmer. Sen hade  i fått nog av sol och värme och bestämde oss för att ta oss tillbaka till bilen.  Det fick bli en kortare språngmarsch den här gången för att rädda fotsulorna från att brännas sönder. Efter att ha lagt in grejerna i bilen gick vi över gatan till turistinformationen. En kortare väntan i kö visade sig vara värt det. Vi fick kartor och massor med tips om vad vi kunde hitta på i staden. Hotellet ligger nära det mesta känns det som. Så planen är att ställa bilen vid hotellet och gå runt. Men då får det bli lite svalare först.

Vi åkte till vårt hotell – Lavender Inn. Sophia i receptionen tog mycket väl hand om oss och gav oss ytterligare tips på vilken restaurang som är den bästa fisk- och skaldjursrestaurangen. Hon berättade också att klockan 4 var vi välkomna till receptionen för lite vin och ost och lite senare serveras kaffe och kakor. Den champagne som visade sig ligga i vår kyl var också gratis! Så nu ligger vi här på vår säng. Nyduschade och fräscha igen efter ännu en otroligt varm och solig dag. Planen är att  i tar igen oss en stund nu och låter det bli lite svalare innan vi ger oss ner mot hamnen. Där har Sophia tipsat oss om en restaurang där mackan sitta och se solnedgången medan man äter. Det har  i ju börjat bli vana vid att göra nu så det känns rätt.

Måste dessutom berätta att Rickard är extra lycklig just nu. Han har räknat sina kalsonger och insett att han kan byta varje dag resten av tiden vi har kvar. Små glädjeämnen från ett liv i kappsäck.

……

Nu är vi tillbaka från en tur på stan. Vi lämnade rummet vid17.30 för att ta oss ut på piren. Det var fortfarande ca 30 grader ute så det fick bli en långsam promenad. Vid gick längs strandpromenaden och såg att det fortfarande låg en del folk på stranden. Ute på piren sökte vi upp Santa Barbara Shellfood company som var den restaurang som rekommenderats. Vi hade fått veta att det inte gick att reservera bord. Det innebar att det utanför restaurangen satt en lapp där man skrev upp sitt namn, hur många man var och om man ville sitta ute eller inne. Det var redan fullt på de 4 bord som fanns ute så vi insåg att vi skulle få vänta en stund. Men efter att ha inhandlat var sitt glas kallt vitt vin i baren gick det ingen större nöd på oss. Vi stod och väntade i solnedgången med utsikt ut mot havet och in mot hamnen.

Santa Barbara Sony Rx100

Så småningom blev det vår tur och vi fick vårt bord. Det blev en mycket god måltid som inleddes med varsin kopp med Clam chowder. En mycket krämig och god musselsoppa som är väldigt vanlig på kusten i USA. Efteråt blev det pasta. M-L valde linguini med pilgrimsmusslor och räkor. Rickard valde hummer med linguini istället. Underbart! Efter avslutad måltid gick vi en promenad längs stans huvudgata. Temperaturen var nu mer behaglig även om det fortfarande är varmt. Tropiskt är väl rätta ordet. Det är nu man är oerhört tacksam för att det finns luftkonditionering.

Efter två veckors fantastisk semester fick vi så idag uppleva det där som egentligen kanske var det vi drömde om. Att åka längs Highway 1 nedcabbat i vår Mustang cabriolet i strålande sol.

Men först skulle vi bli mycket positiv överraskade av frukosten. Igår när vi checkade in såg vi det lilla område i receptionen där det skulle serveras frukost. Vi hade därför inga större förhoppningar utan hade ställt i oss på flingor, mjölk och rostat bröd. Döm om vår förvåning när vi kliver in och det finns yoghurt,  färsk frukt, bagels och croissanter! Rena lyxen med andra ord.

Vi hade vid ett flertal tillfällen under gårdagen fått höra hur otroligt varmt det skulle bli idag. Innan avfärd cabbade vi ner och satte på oss våra kepsar. Perfekt som skydd både för sol och vind. Vi gav oss iväg med siktet inställt på Pismo Beach.  Vägen dit var verkligen fantastisk.  Smal tvåfilig väg som slingrade sig längs bergsidorna. Fort gick det inte vilket är perfekt när man åker nedcabbat. Och inte var det mycket trafik heller. Långa sträckor åkte vi utan någon efter oss vilket gjorde att vi helt själva kunde bestämma takten och var vi skulle stanna. Stundom var det lite svårt att fatta vad vi såg. Stilla oceanen som sträckte sig oändligt långt utåt och klippor och sandstränder som avlöste varandra. Med alla stora vågor som ständigt slog in var luften längst ner ständigt lite dimmig av vattendimma. Vägen gick ömsom högt över vattnet med hisnande stup ner mot vattnet och ömsom nere med vatten precis intill. Många stopp blev det under dagen för att njuta av utsikten. Dessutom behövde vi byta chaufför emellanåt. Att köra krävde verkligen koncentration då man nästan mötte sig själv i kurvorna. Trots att det verkligen inte gick fort kunde man inte släppa blicken. Inte mycket räcken på den här vägen…..

Vi hittade ett fik på halva ungefär. Det låg i en av svängarna och vi satt ute på balkongen och drack kaffe och åt cheesecake med utsikt över havet. Detta fik var också ett konstgalleri med tavlor, glas och träkonst bl.a.  Nu önskade vi verkligen att vi haft lite mer plats i väskorna. Det fanns mycket fint.

Efter detta stopp fortsatte vindlingarna. Kurvorna blev ännu snävare och vyerna ännu mer fantastiska.  Det blev också ganska varmt. Som mest var temperaturen uppe på 98 Fahrenheit, ca 37 grader Celsius. Även nedcabbat var det varmt och vi kände båda att det klibbade på ryggen mot sätet. Rutinerade som vi är hade vi dock stannat tidigt och smörjt in oss med solskyddsfaktor 30 vilket nog räddade oss.

Vid orten San Simeon ligger det berömda Hearst castle som man väl egentligen ska besöka. M-L hade varit där förut och Rickard kände att det kvittade så vi passerade.  Istället stannade vi lite längre fram vid en utsiktplats där man kom väldigt nära sjöelefanter som låg på stranden i massor. Elephant seals kallades de här. De flesta låg och rullade sig i sanden på stranden men en del busade och lekte ute i vattnet. Kul att se.

Vid tvåtiden körde vi in på det shoppingcenter vi hade ställt in vår gps på. Där skulle vi köpa ett par badhandukar att ta med oss ner på stranden.  Med tanke på tiden insåg vi att det nog var klokt att försöka få i sig lite lunch också. Till vår glädje såg vi så snart vi körde in ett ”In and Out burger”. Detta hade Susan rekommenderat som ett ställe man skulle prova. Som fastfood ställe skulle det vara bra så det kändes passande. Varsin nygjord och god hamburgare senare tog vi oss till Walmart där vi skulle köpa handdukar. Vi gick ut därifrån med varsin mycket snygg, tjock, mörkgrå handduk för knappt 100 kronor styck som kommer att bli mycket bra hemma också.

Men nu var det beach som gällde. Vi hittade en parkering precis till stranden, en toalett att byta om på och sedan var vi nere på en lång, bred strand mot Stilla havet. Vi la ut våra handdukar och tog oss ner för att känna på vattnet. Lite kyligt men väldigt skönt efter en varm dag. Vi la oss för att läsa på våra handdukar nära vattnet men insåg efter en stund att tidvattnet var på väg in. Vi flyttade våra handdukar lite längre upp för säkerhets skull. Lite senare var det dags för ett riktigt dopp. Vi gick inte långt ut eftersom det var höga vågor men det salta, svala vattnet sköljde över oss. Underbart!

Efter dryga timmen hade vi fått vårt lystmäte och vi tog oss tillbaka till bilen för att uppsöka hotellet. Det låg inte många minuter bort precis intill stranden. Vi fick ett mycket bra rum. Visserligen inte med havsutsikt men istället med bilen utanför dörren. Och det var inte många meter ner till strandpromenaden. Efter en dusch, en kort tur för att inhandla kvällsmat, bänkade vi oss ovanför stranden i sköna fåtöljer för att njuta av solnedgången. Vad mer kan man begära? God mat, gott vin, sin bästa vän och en fantastisk solnedgång.

Tänk att man får ha det så här bra!

Idag hade vi inte så långt att köra men vi var ändå i bilen vid 08.30.  Vi körde söderut och hade siktet inställt på Half Moon Bay där vi snabbast skulle komma ut på Highway 1. När vi väl tagit oss genom morgonrusningen fick vi en härlig tur längs kusten med havet på högra sidan. Ibland väldigt nära och ibland lite längre bort. Det blev ett antal stopp vid vägkanten för att ta kort.

Vi stannde bland annat i Santa Cruz där vi tog en promenad på deras Beach Boardwalk. Den visade sig vara nästan som ett Liseberg vid sidan om stranden. Det var dock ganska öde nu. Mitt i veckan och dessutom inte högsäsong.

Vid lunchtid var vi framme i Monterrey.  Vi parkerade bilen i centrum och gick för att leta efter ett lunchställe. Det tog inte många minuter innan vi hittade Alvarado’s. Ett kombinerat bryggeri och restaurang. Från vårt bord såg vi in i den lilla fabriken där ölet tillverkades. Vi provade två av sorterna där den som hade smak av grapefrukt var den som båda tyckte bäst om. Efter denna goda lunch var vi tvungna att ta en promenad ner till Fisherman’s Wharf för att göra oss redo för att sätta oss i bilen igen. Man  kan väl lugnt säga att man tullar en del på sina regler som svensk närma reser i det här landet…..

Från Monterrey till Carmel-by-the-sea var det inte mer än 10 minuters bilkörning och vi körde snart upp framför hotellet Vendange som vi bokat för natten. Vi checkade in och fick veta att vi kunde gå till centrum på 12-15 minuter genom att följa anvisningarna som den  mycket nervöse men trevlige receptionisten gav oss. Vi tog det lugnt en stund på rummet innan vi begav oss mot Carmel centrum.

Vad han i receptionen glömt att säga var att Carmel ligger på en sluttning ner mot havet. Det var också mycket längre än vad vi förespeglats. Vi kom fram till huvudgatan till slut men vi det laget var M-L ganska grinig. Mest för att hon insåg att om vi gått nerför så länge skulle det inte bli så kul att gå tillbaka. Men hennes ängel till make försökte hålla modet uppe med att locka med ett glas vin. Det lyckades inte riktigt att vända humöret och inte hittade vi något bra ställe heller. Vi tog oss i alla fall ner till havet som låg längst ner på huvudgatan. Där blev det en stund respit och svalka. Skorna kom av och vi testade vattentemperaturen.  Skön svalka men vi förstod också varför ingen badade.

Efter en stund på stranden i solen var det dags att påbörja stigningen uppåt igen. Som tur var hittade vi nu ett vattenhål på vägen där M-L kunde få vatten att dricka. Det var bristen på detta som var största orsaken till grinigheten. Det är varmt och det är svårt att komma ihåg att dricka tillräckligt. Att vattnet dessutom ackompanjerades av ett glas kallt vitt vin var inte heller fel.

Efter lite ytterligare sightseeing i Carmel hittade vi restaurangen La Balena. En italiensk restaurang som visade sig vara en hit. Ägaren var en man från Florens. Pastan med vildsvinskött var fantastisk och det italienska vinet till var perfekt. Efter denna goda middag var den sista biten av bergsbestigning mot hotellet ingenting.

Nu sitter vi utanför vårt rum som ligger lite avsides på vår egen uteplats med bord och bänkar. Skulle tro att vi kommer att sova lika bra här som vi gjort på alla andra ställen.

Idag var det väckning tidigt. Alcatraz stod på schemat med en tur inbokad 09.30. Vi hade bokat avfärd med shuttle från hotellet 07.30. Den skulle ta oss till tågstationen för vidare färd med lokaltåget i till San Francisco. Efter framkomst till Embarcadero gick vi genom stan ner mot hamnen och gick strandpromenaden till pir 33 där båtarna mot Alcatraz avgår. Vi var några minuter tidiga och hann med kaffe och donut innan det var dags att ställa sig in kön för ombordstigning.

Efter en kort båtresa på 15 minuter gick vi så iland på ön. Denna lilla ö mitt i vattnet i San Francisco bukten där det suttit fångar inlåsta mellan 1934 till 1963. En självguidad tur med inspelad guidning i hörlurar ingick. Vi hämtade ut våra bandspelare och började vår rundvandring. Mycket bra berättat med inlevelse av både såna som jobbat där och som suttit inspärrade gjorde att det blev mycket verkligt. Vi fick höra om de rymningsförsök som gjorts och att det bara är 5 som lyckats dvs som man inte fått tag på. Om de överlevde vet man inte. 3 av dem som lyckades fly är de som är den verkliga historien bakom filmen ”Flykten från Alcatraz” med Clint Eastwood.

Efter återkomst till fastlandet tog vi oss vidare längs kajen mot pir 39. Denna pir är en riktig turistmagnet. Massor med restauranger och affärer hela vägen ut. Det var dags för lunch så vi i hittade en restaurang på andra våningen Där kunde vi sitta ute på balkongen med utsikt mot vattnet. God öl och god hamburgare gjorde sitt till och vi njöt av livet. Efter lunch hade vi siktet inställt på Lombard street. Det är den där gatan som den kurvigaste gatan i USA. Vi lyckades komma från ovansidan vilket innebar att vägen dit gick MYCKET brant uppför. Det är tur att vi är vandrare. Vi tog oss ner vid sidan om den och tog lite kort.

Efter detta hade vi tänkt oss en tur med en av spårvagnarna. Det visade sig att de av någon  anledning inte gick denna dag. Vi fick aldrig riktigt reda på varför. Men efter att ha vandrat upp och ner för kullarna, via Chinatown och de italienska delarna var vi ganska så trötta. Vi tog oss tillbaka till tågstationen Embarcadero och tog tåget tillbaka till San Leandro igen. Väl där hade vi tur att ett amerikanskt sällskap redan ringt efter shuttle så vi hängde på. Vid 17.30 var vi tillbaka på hotellet trötta efter ännu en lång dag. Väl tillbaka gick  vi en tur ut i hamnen för att njuta lite av solen. En kort tur till ett snabbköp i närheten resulterade senare i ost, kex och en flaska vin. I detta något mer suspekta supermarket var vinet dammigt så kanske inte var det som gick mest,  men gott var det.

På balkongen på kvällen såg vi ut över havet, fascinerades av lågt inflygande plan till Oakland airport och planerade vilka vingårdar vi skulle besöka nästa dag.

Äntligen en riktig frukost! Dvs en med bagels och cream cheese. Och gott kaffe var det också. Efter denna fantastiska början på dagen kunde det ju inte bli annat än bra. Susan, Ken och Alison hämtade oss vid hotellet kl 9. De hade en minivan så vi alla fick plats i en bil. Vi tog oss in mot San Francisco för att via Golden Gate bron ta oss över till norra delen av SF. Vi hade bett dem visa oss något annat än det mest turistiska eftersom vi räknade med att klarade det själva. Ken visade sig vara mycket påläst när det gäller Kaliforniens historia och dessutom mycket intresserad av natur. Vi fick en mycket härlig dag där vi fick se mycket vacker natur. Underbara skogar, vägar som vindlande längs bergssidor, härliga stränder och vackra berg. Dessutom hade vi privatchaufför i Ken vilket vi var oerhört tacksamma förnär vi skulle genom San Francisco.

Lunchen intogs i en liten by vid en strand. Vi satt i solen och åt en god lunch tillagad på lokala råvaror. Och till det en kall Samuel Adams öl. Hmm, inte mycket att klaga på med andra ord. Alison gnällde en del under dagen över att det var tråkigt att åka bil men här fick hon en stund på en lekplats medan vi satt kvar på restaurangen för att prata. Dessutom satte sig hennes nya kompis Rickard vid hennes sida längst bak i bilen och då fick hon lära sig allt möjligt. Favoriten var nog den nya svenska leksaken. Alla som känner Rickard vet nog var det är. Och vet ni inte får ni fråga nästa gång ni ses så visar han mer än gärna.

Efter en lång dag med mycket upplevelser och mycket sol kom vi till hotellet vid 18-tiden.  Alison, som bara sett ett hotellrum en gång förut ville gå med in. Och det fick hon naturligtvis.  Vi visade vårt fina rum med balkongen och sen var det dags att säga hej då. Liten tår i ögat både för Susan och M-L men lovade varandra att hålla kontakten.

Efter en lång dag på äventyr blev det en middag på hotellrummet igen. När man har balkong med havsutsikt behöver man ju inte så mycket….

Efter ännu en frukost med rostat bröd och jordnötssmör var det dags att styra kosan mot San Francisco. Vår kära gps visade oss vägen. Denna gång via en väg som bitvis var både dålig och kurvig men som definitivt inte var hårt trafikerad. Därför fick vi en lugn resa genom ett böljande landskap med enorma hagar för betande djur. Inte för vi såg så många men det var förmodligen för att det var torrt och de säkert befann sig på annat håll där betet var bättre.

Väl nere i dalen började vi komma in i stora områden med fruktodlingar. Frukt och nötter av olika sorter men förvånansvärt stora områden med mandelodlingar. Det visste vi inte först att det var men efter att ha åkt i några mil med dessa träd vid sidan om oss fick vi möjlighet att stanna vid sidan av vägen på ett ställe där det var öppet intill träden. Det var då vi kom underfund med att det var mandel och också fick se hur de ser ut när de växer på träden. Utanpå dem först ett lite fjunigt skal runtom. Innanför det det skal vi ibland kan se om vi köper oskalade mandlar hemma och till sist själva nöten. Vi hittade några på marken som vi med hjälp av Rickards fantastiska universalverktyg lyckades öppna och provsmaka. Mycket gott!

Väl ute på highway 99 igen som skulle ta oss mot San Francisco körde vi några mil innan vi körde av i Ripon där det var dags att tanka – både bilen och Rickard. Bilen med bensin och Rickard med kaffe. Vi passade också på att köpa med oss lunch i form av färdiga burritos från Carl’s Jr för att äta i den park i en av förorterna till San Francisco som vi siktat i oss på eftersom vi var för tidiga för att få checka in på hotellet än.

Väl ute på motorvägen igen fortsatte denna att slingra sig mellan kullar ner mot havet. Men helt plötsligt tog det stopp. Trafiken saktade ner till gångfart utan att vi förstod varför. Men vad göra? Inte så mycket annat val än att rätta in sig i ledet och långsamt röra sig framåt. Efter några mil i detta långsamma tempo var vi äntligen nere i dalen och det visade sig ha varit en olycka med en vält lastbil som orsakat denna trafikstockning. Nu var vi rejält hungriga och efter att ha letat en stund hittade vi ett ställe i parken, som låg på en höjd öster om SF, där vi satte oss med utsikt inom San Francisco och åt vår medhavda lunch. Tyvärr var det rätt disigt men ändå en första känsla av storstaden.

Vi anlände till hotellet vid 15-tiden och fick vårt rum. Hotellet låg vid vattnet vid en marina på östra sidan av San Francisco Bay. Ett mycket fint rum med det bästa av allt – balkong mot vattnet. Efter lite uppfräschning var det dags att ställa in gps:en på adressen till Susan. Hon bor med sin familj i San José som ligger sydost om centrala San Francisco. Efter 50 minuter parkerade vi framför deras hus. Och så efter nästan 30 år sågs M-L och Susan igen. Lite svårt att fatta…

Efter en snabb husesyn satt vi sedan och pratade i trädgården. Vi bjöds på hemgjord guacamole som var jättegod. Rickard gjorde sig omåttligt populär genom att ställa upp på den hinderbana som 7 åriga Alison, Susans dotter, hade ordnat. Speciellt kul var det att se momentet som innebar att man skulle snurra en rockring runt midjan….

Efter att sambo Ken kommit hem från jobbet var det dags att ge sig ut för att äta middag. Alison bestämde snabbt att hon minsann skulle åka med oss i Mustangen. Så sagt och gjort. Barnkudde flyttades till vår bil och sen hade vi underhållning hela vägen till restaurangen.

Vi åt en mycket god och trevlig middag på Spagetti Factory. Efter ett snabbt stopp hemma hos familjen igen för planering av söndagens aktiviteter gav vi oss tillbaka till hotellet.

Så nu sitter vi i Mariposa och är lite trötta efter dagens vandring. Men först lite om vad som hänt sen sist.

Vi vaknade upp i Bakersfield efter en natts god sömn i en säng som man nästan behövde ha stege för att komma upp i. En god frukost senare satte vi oss åter i bilen och ställde in vår gps på Mariposa. Det tog oss ut på väg 99 som går genom den östra delen av Kalifornien. Man inser snart att man befinner sig i områden gynnsamt för odling. Vägen kantas av odlingar av druvor, nötter och citrusfrukter. Skyltar talar om ”No water, no jobs”. Åter igen en påminnelse om att det är dålig vattentillgång och att det påverkar alla.

Efter en timme kom vi till Kingsburg. En liten svensk stad mitt i Kalifornien som M-L besökt i sin ungdom eftersom hon hade en kompis på college som var därifrån. På huvudgatan hängde det flaggor med  ”Välkommen” på i varje lyktstolpe. Det var dalahästar i många skyltfönster. Vi hade vårt sikte inställt på café Stockholm men när vi kom dit visade det sig vara stängt för renovering så det blev kaffe och croissanter på ett annat ställe. Där satt vi ute på trottoaren och njöt av att temperaturen var lite mer human. Under denna fikastund ser vi också en kvinna komma ut från fiket iklädd folkdräkt och träskor. Något sliten visserligen men ändå….

Efter fikat fortsätter vi på huvudgatan för att besöka en park med historia från staden. En lång promenad i ökande värme blev det där vi säkert blev en nyhet på stan. Vem går i en amerikansk stad? Bara blonda svenskar! När vi väl kom fram till parken  visade det sig att de bara var öppen på fredagar och det var ju torsdag… Så det var bara att gå tillbaka till bilen igen. Men som vi sa, vi fick ju i alla fall en promenad vilket behövs efter all god fika. På vägen från Kingsburg tankade vi bilen vid Shell macken som i Kingsburg är inhyst i en väderkvarn.

Efter några mil till var det dags att svänga av mot Mariposa.  Enligt vår gps i alla fall. Problemet var bara att hela den väg hon tänkt att vi skulle åka var avstängd för reparation. Men inget som några kilometer till på vägen inte kan lösa. Lite längre fram fanns en annan avfart som funkade lika bra. Nu började vingårdarna visa sig vid sidan av vägen men det var Rickard som körde och har man bestämt ett mål så är det det som gäller så inga oplanerade stopp. Men vackert var det och vi var framme i Mariposa vid 1-tiden.

Efter att ha lokaliserat hotellet stannade  vi vid turistinformationen. Där fick vi allt vi behövde av kartor både över Mariposa och Yosemite. Vi fick också prata med en Park ranger som gav oss tips om vandringar för nästa dag. Nästa anhalt var tvättomaten.  Det var dags att förnya förrådet av framförallt underkläder. Vi köpte tvättmedel i en automat, växlade pengar i en annan och sen var det dags att köra igång. Två maskiner intill varandra och vi listade snart ut att man inte kunde lämna dem eftersom vi ett antal gånger råkade ut för att maskinen talade om att det vara ”Unbalanced load”. Det innebar att man fick öppna maskinen och flytta runt tvätten lite och sen funkade det igen. Tacka vet jag maskinen hemma! Efter att tvätten var klar var det dags för torktumling. Efter ett antal 25-centare var tvätten lagom torr för att vi skulle känna att det var ok.

På hotellet checkades vi in på Miner’s Inn av en mycket trevlig ung tjej som saknade ett antal tänder mitt fram. Vårt hotellrum visade sig vara mycket bra. Stort med två fåtöljer med bord förutom en stor himmelssäng. Dessutom två handfat så vi slipper slåss. Och det bästa av allt – en balkong. Efter en tur till snabbköpet var det där vi hamnade sedan. Med en flaska vin och ost ute på balkongen i den ljumma.

Idag var det väckning tidigt för att se till att vi kom upp till Yosemite i tid. Både för att få parkering och för att slippa värmen. Till frukost idag fanns det varken bagels eller philadelphia ost så det fick bli rostat bröd med jordnötssmör och marmelad. Börjar vi bli för acklimatiserade? Det börjar nämligen smaka ganska bra… Och kaffet var gott…

Vid 9-tiden anlände vi till Visitor’s center i Yosemite.  Vi parkerade bilen och tog gratisbussen vidare upp i parken. Vår busschaufför underhöll oss med information hela vägen. Hon avslutade med att om vi var nöjda med bussturen hette hon Pam vilket var map baklänges men om vi inte var nöjda hette hon Marsha.

Efter att ha läst på och lyssnat på vår Park ranger hade vi valt att ta en lite tuffare vandring till Vernal fall och Nevada fall. Hela turen skulle ta 5-6 timmar med möjlighet att välja bara det ena fallet längs vägen. Första delen av vandringen var på asfalterad stig, visserligen uppför men ändå lätt. Efter att ha passerat över vattendraget började den riktiga vandringen vilket inte heller var så ansträngande förrän vi kom nära det första fallet. Då blev det trappor rätt uppför vilket gjorde att till och med Rickard blev svettig på överläppen. Väl uppe vid första fallet bestämde vi oss snabbt för att fortsätta till nästa. Efter en ytterligare rätt tuff stigning var vi uppe vid Nevada fall och tittade ut över en fantastisk vy med berg som nu låg i klar sol. Det fanns en utsiktplats där man kunde titta ner från fallet och det svindlande lite när man tittade ner. Det var långt ner!

Efter att ha ätit vår goda lunchmackor, som vi hängt på låset på Subway för att få med oss, var det dags att ta oss ner igen. Redan när vi gått uppför de branta trapporna till fallen hade vi gruvat oss för att behöva gå nerför dessa. Vi hade mött några stycken på väg ner och det såg jobbigt ut eftersom det var så brant. Till vår stora glädje såg i när vi kom upp att det fanns en annan väg ner. Visserligen lite längre men inte så brant. Den blev det. Det blev jobbigt ändå med så mycket nedför under så lång tid, speciellt som vi båda var rejält kissnödiga på slutet. Men väl nere vid starten på vandringen väntade äntligen toalett och en liten paus innan vi tog sista biten ner till bussen. Sittandes på några stenar med vatten och en påse nötter blev vi uppvaktade av ett antal mycket söta och närgångna ekorrar som förmodligen blivit matade förut trots att det står uppmaningar överallt om att man inte skall göra det. Vi motstod trots att det var nära att M-L fått en i knät. Men fina bilder blev det.

Redan innan vi hunnit ända ner började Rickard hallucinera om kaffe. Klockan närmade sig halv 3 och därför var ett stopp på ett café givet efter bussturen ner. Väl vid bilen var planen egentligen att bege oss direkt tillbaka till hotellet. Men efter lite velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att passa på och åka och titta på de gigantiska Redwood träden som finns i parken. Efter en timmes färd på vindlande vägar uppför berget igen var vi framme och fick se dessa vidunder till träd i verkligheten. Imponerande!

Vid 6-tiden var vi tillbaka i Mariposa och vi var rörande överens om att det var ytterligare en middag på rummet som gällde. Vi insåg att vi efter en dusch och rena kläder förmodligen skulle vara alltför trötta för att orka ta oss ut igen. Så det blev ytterligare ett besök på Poineer market där vi inhandlade en färdig pastarätt att värma i mikron. Med en flaska vin till kan det ju inte bli fel.

Så nu efter att ha duschat, fått på rena kläder, ha ätit och druckit en god flaska vin sitter vi i lobbyn på hotellet och skriver. Här är enda stället internet funkar. Imorgon drar vi vidare mot San Francisco. Och imorgon kväll skall vi hem till Susan och hennes familj.

Kan bli några dagars nyhetstorka här i Yosemite tills vi är i San Francisco.

Nu sitter vi på Travelodge som vårt hotell heter i Bakersfield. Vi har tagit ett mycket skönt och avsvalkande dopp i poolen efter en varm dag.

Men först lite om gårdagkvällen. Vi tog oss först till Paris där vi siktat in oss på en drink före maten. Denna intog vi sittandes vid ena foten på Eiffeltornet. Vid sidan av detta låg Monmartre, vilket väl inte riktigt stämmer med verkligheten men läckert var det. Drinken blev en Pinapple mojito som servitrisen rekommenderade och som var mycket god. Vi gick också förbi Gordon Ramseys restaurang för att se om det kunde vara ett alternativ för middag men det var det inte.

Efter detta stopp lämnade vi Paris och kom ut på The Strip just som Bellagio hotell mitt emot började sin vattenshow. Vi tittade på denna en stund men gav oss sedan iväg mot Caesars Palace. Entrén är verkligen imponerande och M-L hade lite svårt att fatta att familjen Hjertberg en gång för många år sedan kört upp med bilen där på vinst och förlust. Hon kommer fortfarande ihåg hur pappa Rolf-Erik lite oroligt sa att vi kanske skulle gå in och fråga vad det kostade först. Det gjorde vi och det visade sig vara billigt så vi bodde där en natt. Men det är histora.

Efter Caesars gick vi vidare till Bellagios. På vägen dit passerade vi den ena lyxiga butiken efter den andra och fascinerades över att det finns folk som har råd att handla där. Efter ett varv på Bellagio hamnade vi mitt i ett sagolandskap där hästar, björnar och fåglar var gjorda av blommor. Ett träd berättade sagor och ett stor vattenhjul snurrade. Där hittade vi också en restaurang med betydligt humanare priser. Där åt vi en mycket god middag med tillhörande vin. Nu var vi rustade för resten av The Strip.

Under timmarna som följde besökte vi New York med frihetsgudinnan och Empire staten building, vi besökte Excalibur med slott och riddare. Vi såg sfinxen och pyramider i Luxor och lyckades hålla våra förluster på en låg nivå. För förlorar gör man ju mer än man vinner även om det inte är svårt att förstå att man kan bli biten. Rickard sökte förtvivlat efter ett Black Jack bord där insatsen var låg men lägsta insatsen var 10 dollar så han avstod.

Som summering kan man väl säga att hur man än ser det är stället fascinerande. Även om man inte spelar är det väl värt ett besök.  Men vi var båda också mycket överens om att det varit helt rätt att minska ner från 2 nätter till 1. Man blir fort rätt mätt på spektaklet.

Frukosten som ingick intogs i ena hörnet av casinot. Klockan var inte mer än 7 men det var ändå en hel del aktiviteter i casinot även så dags. M-L fick sin bagel med cream cheese så hon var mycket nöjd. Att storleken på kaffemuggen inte var långt från litern gjorde att även Rickard var nöjd. Väl i bilen ställde vi in Gps:en på Death Valley. Inte närmaste vägen till Bakersfield men inte kunde vi missa det. Efter ett par timmar var vi vid infarten till parken där man skulle betala en enteravgift. Eftersom vi kom in en mindre väg visade sig detta sig genom att man själv betalade i en automat vid vägkanten. När vi gjort detta utan större problem kom en kille fram till oss. Han berättade på bruten engelska att han blivit av med sitt kreditkort i en Coca-cola automat. Han undrade därför om vi kunde tänka oss att betala åt honom och att han gav oss kontanter. Självklart gjorde vi det. Det visade sig att han var från Tyskland och skulle resa runt i 3 veckor precis som vi. Inte lätt utan kreditkort…..

Väl inne i parken började färden nedåt på höjdmätaren och färden uppåt på temperatur mätaren. I Death Valley ligger USA:s lägsta punkt på -282 feet dvs 89 meter under havet. Temperaturen steg till 100 grader Fahrenheit vilket är drygt 32 grader. Vi har visserligen varit med om värre under resan men mitt i öknen kändes det onekligen lite jobbigare. Det stod varningar på ett flertal ställen om hettan och man ombads även stänga av luftkonditioneringen i bilen vissa sträckor för att inte överhettad bilen. Så gjorde även vi en sträcka där det steg väldigt mycket väldigt snabbt och man det är inte så svårt att förstå att det blev rätt varmt i bilen.  Men hellre det än att bli stående med en kokande bil mitt i öknen.

Efter några timmars bilfärd genom öknen med fascinerande vyer av karga landskap var det ganska skönt att åka in i Ridgecrest vilket var en större stad utanför en militärbas.  Efter att ha intagit lunchen där styrde vi åter kosan söderut mot vårt hotell för natten.

Efter en skönt dopp i poolen, en dusch och lite proviantering av vatten inför imorgon var det dags att ge sig ut för att äta middag. Tack vare Google maps hade vi lokaliserat ett bra ställe inom gångavstånd. På Logans roadhouse beställde vi husets specialitet – revben. I väntan på maten stod en hink med jordnötter med skal på bordet och skalen förstod vi skulle slängas på golvet! Inte direkt vad man hade gjort hemma men man tar ju seden dit man kommer. Revbenen var fantastiskt goda så nu är vi mätta och belåtna igen och redo för ännu en dag imorgon.

Idag har M-L också äntligen fått tag på Susan,  hennes rumskompis från college året 82/83. Kändes som igår och det ska bli otroligt kul att ses igen på lördag när vi kommer till San Francisco.