Hooover dammen byggdes 1931-35 mest för att jordbruket skulle slippa sina ständiga översvämningar.  Generatorerna alstrar ström för 1,3 miljoner människor och hushållsvatten till 20 miljoner människor.

Nu är vi på plats i Las Vegas och skall om ett par timmar ge oss ut för att ta del av denna galna värld☺.

Gårdagskvällen bjöd på både god mat och vin till det. Vi hittade en bra grill restaurang nära hotellet där vi åt en stor respektive mycket stor köttbit. Ni får själva gissa vem som åt vilken. Det var supergott men vi kände båda inatt att det blev lite väl mycket av det goda.

På vägen hit idag har vi åkt genom 3 delstater och passerat en tidslinje.  Vi började i Utah, passerade nordöstra hörnet av Arizona och till slut in i Nevada. Vi fick också tillbaka timmen vi förlorat så nu är ordningen återställd.

Vi passade på att ta vägen om Hoover dammen. Ett gigantisk bygge som man känner igen från en massa filmer. Vi hörde redan när vi var i Grand Canyon att det varit dåligt med vatten de senaste åren och det syntes väldigt tydligt här. Man kunde se på bergssidorna hur många meter högre vattnet brukar vara. Efter att gått över dammen, fått i oss lite lunch på andra sidan och gått tillbaka dröp vi av svett i värmen och var ganska nöjda att komma tillbaka till bilen som vi lyckats parkera i skuggan.

Nästa stopp var Bally’s hotell i Las Vegas. Motorvägen tog oss i en vid båge in mot The Strip och vi såg hela tiden alla de stora Casino komplexen framför oss. Väl parkerade vid hotellet plockade vi med oss bagaget och begav oss för att hitta hotellincheckningen. Inte det lättaste att lokalisera mitt inne på ett casinon visade det sig. Men helt plötsligt står en man framför oss som hälsar oss välkomna och frågar var ifrån vi är. När vi svarar att vi är från Sverige säger han att det var precis det han trodde. ”Min mormor var från Sverige och hette Lundqvist”. Av honom fick vi också reda på vilket håll vi skulle gå för att checka in.

Vid incheckningen visste vi att vi var för tidiga men det gick ju att lösa fick vi veta genom att vi betalade en extra avgift på 22 dollar. Och om vi la 25 dollar istället fick blev vi uppgraderade till en junior suite.  Det slog vi till på och sitter nu i vår svit på 19:e våningen på hotellet. Vi ser ut mot Flamingo och Caesars Palace. Vi har redan tagit en sväng på casinot på det här hotellet som nog spelar i en lägre division än de andra vilket väl avspeglar sig i priset på rummet också. Men så fick vi det rekommenderat av en kompis till Rickard som brukar åka hit och som sa att det var väl så bra som de större hotellen men till en lägre peng. Med undantag för motellet i Lake Havasu är detta det billigaste hotellet hittills. Men så utgår de väl å andra sidan på att de ska ta igen det på vårt spelande ikväll. Tror dock att de bedrar sig där.

Vi har redan hittills spelat bort 5 dollar på enarmade banditer. Rickard vill prova att spela Black Jack så det är kanske tur att han har sin ekonomiska fru med sig. Negativt är att det uppenbarligen är tillåtet att röka inne på casinot. Hemma är vi ju inte vana vid det längre vilket förmodligen gör att man upplever det som ännu värre. Det värsta vi såg var en kvinna som satt vid en enarmad bandit och rökte med syrgastuben bakom sig.

Vi har också hunnit besöka Paris. Det hänger ihop med vårt hotell och där har man byggt upp miljöer från staden. Vi strosade längs gator kantade med restauranger och butiker. Intrycket var förvånansvärt gemytligt och man kunde nästan inbilla sig att man var där.

Nu ska vi ta det lugnt, duscha av oss resdammmet och vänta på att det mörknar. Den här staden gör sig inte i dagsljus.

Mer om våra fortsatta äventyr här i spelandets mecka imorgon.

Frukost ingick på det här hotellet. Här hamnade vi någonstans mellan buffén på Sheraton i Los Angeles och motellet i Lake Havasu. Inte överdådigt men bra. Man kunde även grädda egna våfflor vilket vi stod över idag men funderar på att prova imorgon. Efter frukost åkte vi till ett snabbköp för att proviantera inför vandringen. Färdiga mackor, vatten, äpplen och nötter blev det i matsäcken. Vid kassan häpnade Rickard än en gång över att man inte behöver vare sig skriva på eller legitimera sig när man handlar. Man bara drar kortet och sen är det klart. Bekvämt men man förstår ju också att man definitivt inte vill bli av med kortet.

Med matsäcken klar bar det iväg mot Bryce Canyon.  Det var en bilresa på 1.45. Till en början soligt och lite kallt, lite senare en färd genom tjock morgondimma innan solen och värmen kom tillbaka när vi närmade oss parken. Väl framme parkerade vi bilen och tog en av gratisbussarna vidare upp i parken. Vi gick av längst upp vid Bryce point där vi såg de första fantastiska vyerna över parken som sedan skulle följa oss hela dagen.

Efter lite korttagning gav vi oss iväg på vandringen. Vi hade valt en led som hette Peekaboo loop och som skulle ta oss ner i kanjonen och upp längre ner. Vädret var perfekt. Lite moln som skuggade vilket vi var väldigt tacksamma för när den kom fram. Stigen gick ner och upp emellan topparna med den ena vyn mer spektakulär än den andra. Lunchen intog vi sittande på en trädstam. Få restauranger slår den utsikten.

Efter några kilometers lite mer krävande vandring med lite folk kom vi fram till en led som var lite enklare och därmed lite mer folk på. Därmed inte sagt att det var lätt. Vi var fortfarande en bit ner och skulle ta oss upp igen. Men en liten stund senare var vi uppe på kanten av kanjonen igen. Vi följde den en bit för att komma till Sunrise point där vi skulle ta bussen tillbaka. Till Rickards stora glädje fanns där en butik så han kunde få sitt kaffebehov tillfredsställt.

Efter busstur tillbaka till bilen var det dags att bege sig mot Cedar City igen. Och nu var det definitivt dags att åka nedcabbat. Det blev en mycket skön tur hem över några olika bergskedjor.

Väl tillbaka på hotellet vid 4-tiden hade vi sett fram emot att få svalka våra kroppar i poolen som vi har utanför dörren. Till vår stora besvikelse var det arbetare igång precis utanför. De håller på med renovering av hotellet dagtid och de höll på alldeles för länge för att vi skulle orka vänta. Det fick bli en dusch istället. Efter en dags vandring är, förutom en god middag,  en dusch det bästa som finns.

Ikväll ska vi försöka hitta en riktig restaurang. Vi har när vi nu googlat på det förstått att det flesta ställen är stängda på söndagar. Mormoner är väl lite mer kyrkliga än hemma kan tänka. Idag ska det nog gå bättre. Vi har även vissa förhoppningar om att kunna få ett glas vin till. Men det har vi inte sett än☺.

Imorgon byter vi mormoner och fantastisk natur mot casinon i Las Vegas. Tala om skiftande upplevelser.

Imorse var det som vanligt tidig frukost.Vi var först i matsalen när de öppnade kl 6. Dock kan man verkligen säga att våra frukost vanor är på bättringsvägen. Eller kanske inte beroende på hur man ser det. I alla fall blev det idag omelett med chorizo,  salsa,  bönor och bagels med cream cheese. På denna stadiga frukost stod vi oss större delen av dagen.

Vi började vår resa genom att ta oss in i Grand Canyon nationalpark igen. Tusayan där vi bott låg precis utanför. Vi åkte sedan ett antal mil på kanten av kanjonen och fick se ännu fler mäktiga vyer. Det är verkligen svårt att fatta när man står där.

Resan fortsatte först österut och sedan norrut runt Grand Canyon. Målet var Cedar City som ligger i delstaten Utah. Lunchpausen blev sen efter den ordentliga frukosten. Vi stannade i utkanten av staden Fredonia på Judd Auto där man annonserade att man sålde Lotto, vapen, ammunition och öl. Men de hade också färdiga mackor och vatten som tur var.

När vi klarat av detta intressanta besök fortsatte vår resa med hjälp av vår fantastiska gps. Det visade sig dock att hon skickat oss en lite annan väg än vi tänkt oss. Vi hade tänkt att ta oss direkt till Cedar City men nu förde vår färd oss nära Zion nationalpark och eftersom klockan inte var så mycket  bestämde vi oss för att vi skulle hinna med ett besök. Vi svängde av mot parken och kom så småningom fram till entrén. Efter att ha betalat inträdet tittade M-L på kvittot och blev lite konfunderad över klockslaget. Antingen gick hans klocka fel eller så hade vi passerat en tidzon och förlorat en timme helt plötsligt. En snabb koll på kartan visade att vi passerat denna redan 2 dgr tidigare när vi kom in i Arizona. Utah och Arizona ligger båda i Mountain time zone så det förklarade inte heller varför. Sen kom vi på att vi hört att Arizona inte har skillnad mellan sommar och vinter men att Utah nog har det. Tala om krångligt!

Hur som helst. Till Zion kom vi. Parkerade bilen och bytte om till vandrarkläder. Sen gick vi på en av bussarna som hela dagarna kör folk upp och ner i parken. Vi hoppade av på ett av stoppen och tog en kortare vandring upp på bergsidan. Otroligt vackert och även nu ganska varmt så svetten rann. Efter att ha gjort ytterligare ett stopp längst upp tog vi bussen tillbaka till bilen.

En dryg timme senare, strax före 19, checkade vi in på hotellet. Ännu en gång ett motell med bilen bekvämt parkerad utanför dörren. Efter en dusch begav vi oss ut för att hitta en restaurang. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi började optimistiskt med att promenera längs huvudgatan. Till vår stora förvåning verkade nästan alla restaurangerna stängda. Kanske för att det är söndag och sent? Vi får fråga imorgon. Vi fick i alla fall gå tillbaka och hämta bilen istället. Vi hamnade till slut på Pizza Hut där vi beställde pizza att ta med. Under tiden vi väntade på den gav vi oss iväg för att köpa en flaska vin. I Utah visade det sig att det inte går efter klockan 7 för då stänger spritbutiken. Ungefär som hemma alltså. Matbutiken sålde dock öl så det gick ingen nöd på oss.

Imorgon står vandring i Bryce Canyon på schemat.

Efter en god natts sömn var det dags för utflykt. Ryggsäcken var packad med tröjor eftersom det var kyligt på morgonen och regnjackor eftersom de hotat med regn.

Vi blev hämtade 06.10 av Allan som var vår busschaufför för dagen. En äldre man som hela dagen förgyllde de många timmarna i buss med berättelser om vad vi såg. Han hann med kultur, geografi, ekonomi och även en del politik under dagen. Efter att ha plockat upp några fler resenärer gav vi oss av för en tre timmars resa genom Grand Canyon Nationalpark. En resa fylld med fantastiska vyer som jag aldrig tror man kan tröttna på. Vid infarten i parken frågade han vakten om temperaturen nere i floderna dit vi var på väg. Han svarade att det var 97 grader Fahrenheit dvs drygt 36 grader. Vi insåg snabbt att vi nog inte skulle få användning för vare sig tröjor eller regnkläder. Dessa blev kvar i hans buss under dagen.

Första etappen tog oss in i Navajo indianernas reservat. I staden Page skulle vi börja vår båttur. Efter att ha försäkrat att vi inte hade några vapen med oss och fått visa upp våra väskor fick vi varsin lunchpåse och fick kliva på två andra bussar som genom en lång tunnel i berget tog oss ned till Colorado floden där våra guider väntade. Vi hamnade tillsammans med ett 15-tal andra i en gummibåt med Brad som vår guide. Även detta en äldre man som underhöll oss hela turen med berättelser om floden, alla bergsformationer, historia både sann och något friserad. Mot slutet tog han dessutom fram gitarren och spelade och sjöng för oss medan vi drev neråt på floden. Att befinna sig långt därnere med alla dessa lodräta klippor precis intill går väl inte riktigt att beskriva men det är en tur vi sent kommer att glömma av många anledningar.

Det fanns de som badade men med en temperatur i vattnet på 8,5 grad C hela året runt lockade det inte även om det var otroligt varmt. M-L doppade i alla fall fötterna för att få lite svalka medan badkrukan Rickard höll sig på land. Vid 2-tiden på eftermiddagen var vi framme där vi skulle gå iland och vi sjöng en sista låt med Brad innan det var dags att kliva av båten. Väl iland stod Allan och väntade på oss med iskalla vattenflaskor redo. Återresan avbröts av ett stopp vid Cameron trading post där indianerna sålde hantverk . Fint men vi motstod. På hemvägen genom parken bjöds på fler fantastiska vyer men även på ännu ett åskväder. Det blev också smärre trafikstockningar när turister i bilar plötsligt skulle stanna samtidigt för att springa ur bilarna och ta kort på Elk dvs en mindre typ av älg som gick i flockar nära vägen. Inte så stor grej för en svensk kanske men uppenbarligen mycket spännande för de flesta andra.

Avsläppta på hotellet blev det en mycket efterlängtad dusch efter en svettig dag. Enklare middag på hotellet och nu är det snart sängdags. I morgon tar vi oss vidare norrut in i staten Utah.

Klicka på bilderna för att se dem i större format.