Idag var det väckning tidigt. Alcatraz stod på schemat med en tur inbokad 09.30. Vi hade bokat avfärd med shuttle från hotellet 07.30. Den skulle ta oss till tågstationen för vidare färd med lokaltåget i till San Francisco. Efter framkomst till Embarcadero gick vi genom stan ner mot hamnen och gick strandpromenaden till pir 33 där båtarna mot Alcatraz avgår. Vi var några minuter tidiga och hann med kaffe och donut innan det var dags att ställa sig in kön för ombordstigning.

Efter en kort båtresa på 15 minuter gick vi så iland på ön. Denna lilla ö mitt i vattnet i San Francisco bukten där det suttit fångar inlåsta mellan 1934 till 1963. En självguidad tur med inspelad guidning i hörlurar ingick. Vi hämtade ut våra bandspelare och började vår rundvandring. Mycket bra berättat med inlevelse av både såna som jobbat där och som suttit inspärrade gjorde att det blev mycket verkligt. Vi fick höra om de rymningsförsök som gjorts och att det bara är 5 som lyckats dvs som man inte fått tag på. Om de överlevde vet man inte. 3 av dem som lyckades fly är de som är den verkliga historien bakom filmen ”Flykten från Alcatraz” med Clint Eastwood.

Efter återkomst till fastlandet tog vi oss vidare längs kajen mot pir 39. Denna pir är en riktig turistmagnet. Massor med restauranger och affärer hela vägen ut. Det var dags för lunch så vi i hittade en restaurang på andra våningen Där kunde vi sitta ute på balkongen med utsikt mot vattnet. God öl och god hamburgare gjorde sitt till och vi njöt av livet. Efter lunch hade vi siktet inställt på Lombard street. Det är den där gatan som den kurvigaste gatan i USA. Vi lyckades komma från ovansidan vilket innebar att vägen dit gick MYCKET brant uppför. Det är tur att vi är vandrare. Vi tog oss ner vid sidan om den och tog lite kort.

Efter detta hade vi tänkt oss en tur med en av spårvagnarna. Det visade sig att de av någon  anledning inte gick denna dag. Vi fick aldrig riktigt reda på varför. Men efter att ha vandrat upp och ner för kullarna, via Chinatown och de italienska delarna var vi ganska så trötta. Vi tog oss tillbaka till tågstationen Embarcadero och tog tåget tillbaka till San Leandro igen. Väl där hade vi tur att ett amerikanskt sällskap redan ringt efter shuttle så vi hängde på. Vid 17.30 var vi tillbaka på hotellet trötta efter ännu en lång dag. Väl tillbaka gick  vi en tur ut i hamnen för att njuta lite av solen. En kort tur till ett snabbköp i närheten resulterade senare i ost, kex och en flaska vin. I detta något mer suspekta supermarket var vinet dammigt så kanske inte var det som gick mest,  men gott var det.

På balkongen på kvällen såg vi ut över havet, fascinerades av lågt inflygande plan till Oakland airport och planerade vilka vingårdar vi skulle besöka nästa dag.

Äntligen en riktig frukost! Dvs en med bagels och cream cheese. Och gott kaffe var det också. Efter denna fantastiska början på dagen kunde det ju inte bli annat än bra. Susan, Ken och Alison hämtade oss vid hotellet kl 9. De hade en minivan så vi alla fick plats i en bil. Vi tog oss in mot San Francisco för att via Golden Gate bron ta oss över till norra delen av SF. Vi hade bett dem visa oss något annat än det mest turistiska eftersom vi räknade med att klarade det själva. Ken visade sig vara mycket påläst när det gäller Kaliforniens historia och dessutom mycket intresserad av natur. Vi fick en mycket härlig dag där vi fick se mycket vacker natur. Underbara skogar, vägar som vindlande längs bergssidor, härliga stränder och vackra berg. Dessutom hade vi privatchaufför i Ken vilket vi var oerhört tacksamma förnär vi skulle genom San Francisco.

Lunchen intogs i en liten by vid en strand. Vi satt i solen och åt en god lunch tillagad på lokala råvaror. Och till det en kall Samuel Adams öl. Hmm, inte mycket att klaga på med andra ord. Alison gnällde en del under dagen över att det var tråkigt att åka bil men här fick hon en stund på en lekplats medan vi satt kvar på restaurangen för att prata. Dessutom satte sig hennes nya kompis Rickard vid hennes sida längst bak i bilen och då fick hon lära sig allt möjligt. Favoriten var nog den nya svenska leksaken. Alla som känner Rickard vet nog var det är. Och vet ni inte får ni fråga nästa gång ni ses så visar han mer än gärna.

Efter en lång dag med mycket upplevelser och mycket sol kom vi till hotellet vid 18-tiden.  Alison, som bara sett ett hotellrum en gång förut ville gå med in. Och det fick hon naturligtvis.  Vi visade vårt fina rum med balkongen och sen var det dags att säga hej då. Liten tår i ögat både för Susan och M-L men lovade varandra att hålla kontakten.

Efter en lång dag på äventyr blev det en middag på hotellrummet igen. När man har balkong med havsutsikt behöver man ju inte så mycket….

Efter ännu en frukost med rostat bröd och jordnötssmör var det dags att styra kosan mot San Francisco. Vår kära gps visade oss vägen. Denna gång via en väg som bitvis var både dålig och kurvig men som definitivt inte var hårt trafikerad. Därför fick vi en lugn resa genom ett böljande landskap med enorma hagar för betande djur. Inte för vi såg så många men det var förmodligen för att det var torrt och de säkert befann sig på annat håll där betet var bättre.

Väl nere i dalen började vi komma in i stora områden med fruktodlingar. Frukt och nötter av olika sorter men förvånansvärt stora områden med mandelodlingar. Det visste vi inte först att det var men efter att ha åkt i några mil med dessa träd vid sidan om oss fick vi möjlighet att stanna vid sidan av vägen på ett ställe där det var öppet intill träden. Det var då vi kom underfund med att det var mandel och också fick se hur de ser ut när de växer på träden. Utanpå dem först ett lite fjunigt skal runtom. Innanför det det skal vi ibland kan se om vi köper oskalade mandlar hemma och till sist själva nöten. Vi hittade några på marken som vi med hjälp av Rickards fantastiska universalverktyg lyckades öppna och provsmaka. Mycket gott!

Väl ute på highway 99 igen som skulle ta oss mot San Francisco körde vi några mil innan vi körde av i Ripon där det var dags att tanka – både bilen och Rickard. Bilen med bensin och Rickard med kaffe. Vi passade också på att köpa med oss lunch i form av färdiga burritos från Carl’s Jr för att äta i den park i en av förorterna till San Francisco som vi siktat i oss på eftersom vi var för tidiga för att få checka in på hotellet än.

Väl ute på motorvägen igen fortsatte denna att slingra sig mellan kullar ner mot havet. Men helt plötsligt tog det stopp. Trafiken saktade ner till gångfart utan att vi förstod varför. Men vad göra? Inte så mycket annat val än att rätta in sig i ledet och långsamt röra sig framåt. Efter några mil i detta långsamma tempo var vi äntligen nere i dalen och det visade sig ha varit en olycka med en vält lastbil som orsakat denna trafikstockning. Nu var vi rejält hungriga och efter att ha letat en stund hittade vi ett ställe i parken, som låg på en höjd öster om SF, där vi satte oss med utsikt inom San Francisco och åt vår medhavda lunch. Tyvärr var det rätt disigt men ändå en första känsla av storstaden.

Vi anlände till hotellet vid 15-tiden och fick vårt rum. Hotellet låg vid vattnet vid en marina på östra sidan av San Francisco Bay. Ett mycket fint rum med det bästa av allt – balkong mot vattnet. Efter lite uppfräschning var det dags att ställa in gps:en på adressen till Susan. Hon bor med sin familj i San José som ligger sydost om centrala San Francisco. Efter 50 minuter parkerade vi framför deras hus. Och så efter nästan 30 år sågs M-L och Susan igen. Lite svårt att fatta…

Efter en snabb husesyn satt vi sedan och pratade i trädgården. Vi bjöds på hemgjord guacamole som var jättegod. Rickard gjorde sig omåttligt populär genom att ställa upp på den hinderbana som 7 åriga Alison, Susans dotter, hade ordnat. Speciellt kul var det att se momentet som innebar att man skulle snurra en rockring runt midjan….

Efter att sambo Ken kommit hem från jobbet var det dags att ge sig ut för att äta middag. Alison bestämde snabbt att hon minsann skulle åka med oss i Mustangen. Så sagt och gjort. Barnkudde flyttades till vår bil och sen hade vi underhållning hela vägen till restaurangen.

Vi åt en mycket god och trevlig middag på Spagetti Factory. Efter ett snabbt stopp hemma hos familjen igen för planering av söndagens aktiviteter gav vi oss tillbaka till hotellet.

Så nu sitter vi i Mariposa och är lite trötta efter dagens vandring. Men först lite om vad som hänt sen sist.

Vi vaknade upp i Bakersfield efter en natts god sömn i en säng som man nästan behövde ha stege för att komma upp i. En god frukost senare satte vi oss åter i bilen och ställde in vår gps på Mariposa. Det tog oss ut på väg 99 som går genom den östra delen av Kalifornien. Man inser snart att man befinner sig i områden gynnsamt för odling. Vägen kantas av odlingar av druvor, nötter och citrusfrukter. Skyltar talar om ”No water, no jobs”. Åter igen en påminnelse om att det är dålig vattentillgång och att det påverkar alla.

Efter en timme kom vi till Kingsburg. En liten svensk stad mitt i Kalifornien som M-L besökt i sin ungdom eftersom hon hade en kompis på college som var därifrån. På huvudgatan hängde det flaggor med  ”Välkommen” på i varje lyktstolpe. Det var dalahästar i många skyltfönster. Vi hade vårt sikte inställt på café Stockholm men när vi kom dit visade det sig vara stängt för renovering så det blev kaffe och croissanter på ett annat ställe. Där satt vi ute på trottoaren och njöt av att temperaturen var lite mer human. Under denna fikastund ser vi också en kvinna komma ut från fiket iklädd folkdräkt och träskor. Något sliten visserligen men ändå….

Efter fikat fortsätter vi på huvudgatan för att besöka en park med historia från staden. En lång promenad i ökande värme blev det där vi säkert blev en nyhet på stan. Vem går i en amerikansk stad? Bara blonda svenskar! När vi väl kom fram till parken  visade det sig att de bara var öppen på fredagar och det var ju torsdag… Så det var bara att gå tillbaka till bilen igen. Men som vi sa, vi fick ju i alla fall en promenad vilket behövs efter all god fika. På vägen från Kingsburg tankade vi bilen vid Shell macken som i Kingsburg är inhyst i en väderkvarn.

Efter några mil till var det dags att svänga av mot Mariposa.  Enligt vår gps i alla fall. Problemet var bara att hela den väg hon tänkt att vi skulle åka var avstängd för reparation. Men inget som några kilometer till på vägen inte kan lösa. Lite längre fram fanns en annan avfart som funkade lika bra. Nu började vingårdarna visa sig vid sidan av vägen men det var Rickard som körde och har man bestämt ett mål så är det det som gäller så inga oplanerade stopp. Men vackert var det och vi var framme i Mariposa vid 1-tiden.

Efter att ha lokaliserat hotellet stannade  vi vid turistinformationen. Där fick vi allt vi behövde av kartor både över Mariposa och Yosemite. Vi fick också prata med en Park ranger som gav oss tips om vandringar för nästa dag. Nästa anhalt var tvättomaten.  Det var dags att förnya förrådet av framförallt underkläder. Vi köpte tvättmedel i en automat, växlade pengar i en annan och sen var det dags att köra igång. Två maskiner intill varandra och vi listade snart ut att man inte kunde lämna dem eftersom vi ett antal gånger råkade ut för att maskinen talade om att det vara ”Unbalanced load”. Det innebar att man fick öppna maskinen och flytta runt tvätten lite och sen funkade det igen. Tacka vet jag maskinen hemma! Efter att tvätten var klar var det dags för torktumling. Efter ett antal 25-centare var tvätten lagom torr för att vi skulle känna att det var ok.

På hotellet checkades vi in på Miner’s Inn av en mycket trevlig ung tjej som saknade ett antal tänder mitt fram. Vårt hotellrum visade sig vara mycket bra. Stort med två fåtöljer med bord förutom en stor himmelssäng. Dessutom två handfat så vi slipper slåss. Och det bästa av allt – en balkong. Efter en tur till snabbköpet var det där vi hamnade sedan. Med en flaska vin och ost ute på balkongen i den ljumma.

Idag var det väckning tidigt för att se till att vi kom upp till Yosemite i tid. Både för att få parkering och för att slippa värmen. Till frukost idag fanns det varken bagels eller philadelphia ost så det fick bli rostat bröd med jordnötssmör och marmelad. Börjar vi bli för acklimatiserade? Det börjar nämligen smaka ganska bra… Och kaffet var gott…

Vid 9-tiden anlände vi till Visitor’s center i Yosemite.  Vi parkerade bilen och tog gratisbussen vidare upp i parken. Vår busschaufför underhöll oss med information hela vägen. Hon avslutade med att om vi var nöjda med bussturen hette hon Pam vilket var map baklänges men om vi inte var nöjda hette hon Marsha.

Efter att ha läst på och lyssnat på vår Park ranger hade vi valt att ta en lite tuffare vandring till Vernal fall och Nevada fall. Hela turen skulle ta 5-6 timmar med möjlighet att välja bara det ena fallet längs vägen. Första delen av vandringen var på asfalterad stig, visserligen uppför men ändå lätt. Efter att ha passerat över vattendraget började den riktiga vandringen vilket inte heller var så ansträngande förrän vi kom nära det första fallet. Då blev det trappor rätt uppför vilket gjorde att till och med Rickard blev svettig på överläppen. Väl uppe vid första fallet bestämde vi oss snabbt för att fortsätta till nästa. Efter en ytterligare rätt tuff stigning var vi uppe vid Nevada fall och tittade ut över en fantastisk vy med berg som nu låg i klar sol. Det fanns en utsiktplats där man kunde titta ner från fallet och det svindlande lite när man tittade ner. Det var långt ner!

Efter att ha ätit vår goda lunchmackor, som vi hängt på låset på Subway för att få med oss, var det dags att ta oss ner igen. Redan när vi gått uppför de branta trapporna till fallen hade vi gruvat oss för att behöva gå nerför dessa. Vi hade mött några stycken på väg ner och det såg jobbigt ut eftersom det var så brant. Till vår stora glädje såg i när vi kom upp att det fanns en annan väg ner. Visserligen lite längre men inte så brant. Den blev det. Det blev jobbigt ändå med så mycket nedför under så lång tid, speciellt som vi båda var rejält kissnödiga på slutet. Men väl nere vid starten på vandringen väntade äntligen toalett och en liten paus innan vi tog sista biten ner till bussen. Sittandes på några stenar med vatten och en påse nötter blev vi uppvaktade av ett antal mycket söta och närgångna ekorrar som förmodligen blivit matade förut trots att det står uppmaningar överallt om att man inte skall göra det. Vi motstod trots att det var nära att M-L fått en i knät. Men fina bilder blev det.

Redan innan vi hunnit ända ner började Rickard hallucinera om kaffe. Klockan närmade sig halv 3 och därför var ett stopp på ett café givet efter bussturen ner. Väl vid bilen var planen egentligen att bege oss direkt tillbaka till hotellet. Men efter lite velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att passa på och åka och titta på de gigantiska Redwood träden som finns i parken. Efter en timmes färd på vindlande vägar uppför berget igen var vi framme och fick se dessa vidunder till träd i verkligheten. Imponerande!

Vid 6-tiden var vi tillbaka i Mariposa och vi var rörande överens om att det var ytterligare en middag på rummet som gällde. Vi insåg att vi efter en dusch och rena kläder förmodligen skulle vara alltför trötta för att orka ta oss ut igen. Så det blev ytterligare ett besök på Poineer market där vi inhandlade en färdig pastarätt att värma i mikron. Med en flaska vin till kan det ju inte bli fel.

Så nu efter att ha duschat, fått på rena kläder, ha ätit och druckit en god flaska vin sitter vi i lobbyn på hotellet och skriver. Här är enda stället internet funkar. Imorgon drar vi vidare mot San Francisco. Och imorgon kväll skall vi hem till Susan och hennes familj.

Nu sitter vi på Travelodge som vårt hotell heter i Bakersfield. Vi har tagit ett mycket skönt och avsvalkande dopp i poolen efter en varm dag.

Men först lite om gårdagkvällen. Vi tog oss först till Paris där vi siktat in oss på en drink före maten. Denna intog vi sittandes vid ena foten på Eiffeltornet. Vid sidan av detta låg Monmartre, vilket väl inte riktigt stämmer med verkligheten men läckert var det. Drinken blev en Pinapple mojito som servitrisen rekommenderade och som var mycket god. Vi gick också förbi Gordon Ramseys restaurang för att se om det kunde vara ett alternativ för middag men det var det inte.

Efter detta stopp lämnade vi Paris och kom ut på The Strip just som Bellagio hotell mitt emot började sin vattenshow. Vi tittade på denna en stund men gav oss sedan iväg mot Caesars Palace. Entrén är verkligen imponerande och M-L hade lite svårt att fatta att familjen Hjertberg en gång för många år sedan kört upp med bilen där på vinst och förlust. Hon kommer fortfarande ihåg hur pappa Rolf-Erik lite oroligt sa att vi kanske skulle gå in och fråga vad det kostade först. Det gjorde vi och det visade sig vara billigt så vi bodde där en natt. Men det är histora.

Efter Caesars gick vi vidare till Bellagios. På vägen dit passerade vi den ena lyxiga butiken efter den andra och fascinerades över att det finns folk som har råd att handla där. Efter ett varv på Bellagio hamnade vi mitt i ett sagolandskap där hästar, björnar och fåglar var gjorda av blommor. Ett träd berättade sagor och ett stor vattenhjul snurrade. Där hittade vi också en restaurang med betydligt humanare priser. Där åt vi en mycket god middag med tillhörande vin. Nu var vi rustade för resten av The Strip.

Under timmarna som följde besökte vi New York med frihetsgudinnan och Empire staten building, vi besökte Excalibur med slott och riddare. Vi såg sfinxen och pyramider i Luxor och lyckades hålla våra förluster på en låg nivå. För förlorar gör man ju mer än man vinner även om det inte är svårt att förstå att man kan bli biten. Rickard sökte förtvivlat efter ett Black Jack bord där insatsen var låg men lägsta insatsen var 10 dollar så han avstod.

Som summering kan man väl säga att hur man än ser det är stället fascinerande. Även om man inte spelar är det väl värt ett besök.  Men vi var båda också mycket överens om att det varit helt rätt att minska ner från 2 nätter till 1. Man blir fort rätt mätt på spektaklet.

Frukosten som ingick intogs i ena hörnet av casinot. Klockan var inte mer än 7 men det var ändå en hel del aktiviteter i casinot även så dags. M-L fick sin bagel med cream cheese så hon var mycket nöjd. Att storleken på kaffemuggen inte var långt från litern gjorde att även Rickard var nöjd. Väl i bilen ställde vi in Gps:en på Death Valley. Inte närmaste vägen till Bakersfield men inte kunde vi missa det. Efter ett par timmar var vi vid infarten till parken där man skulle betala en enteravgift. Eftersom vi kom in en mindre väg visade sig detta sig genom att man själv betalade i en automat vid vägkanten. När vi gjort detta utan större problem kom en kille fram till oss. Han berättade på bruten engelska att han blivit av med sitt kreditkort i en Coca-cola automat. Han undrade därför om vi kunde tänka oss att betala åt honom och att han gav oss kontanter. Självklart gjorde vi det. Det visade sig att han var från Tyskland och skulle resa runt i 3 veckor precis som vi. Inte lätt utan kreditkort…..

Väl inne i parken började färden nedåt på höjdmätaren och färden uppåt på temperatur mätaren. I Death Valley ligger USA:s lägsta punkt på -282 feet dvs 89 meter under havet. Temperaturen steg till 100 grader Fahrenheit vilket är drygt 32 grader. Vi har visserligen varit med om värre under resan men mitt i öknen kändes det onekligen lite jobbigare. Det stod varningar på ett flertal ställen om hettan och man ombads även stänga av luftkonditioneringen i bilen vissa sträckor för att inte överhettad bilen. Så gjorde även vi en sträcka där det steg väldigt mycket väldigt snabbt och man det är inte så svårt att förstå att det blev rätt varmt i bilen.  Men hellre det än att bli stående med en kokande bil mitt i öknen.

Efter några timmars bilfärd genom öknen med fascinerande vyer av karga landskap var det ganska skönt att åka in i Ridgecrest vilket var en större stad utanför en militärbas.  Efter att ha intagit lunchen där styrde vi åter kosan söderut mot vårt hotell för natten.

Efter en skönt dopp i poolen, en dusch och lite proviantering av vatten inför imorgon var det dags att ge sig ut för att äta middag. Tack vare Google maps hade vi lokaliserat ett bra ställe inom gångavstånd. På Logans roadhouse beställde vi husets specialitet – revben. I väntan på maten stod en hink med jordnötter med skal på bordet och skalen förstod vi skulle slängas på golvet! Inte direkt vad man hade gjort hemma men man tar ju seden dit man kommer. Revbenen var fantastiskt goda så nu är vi mätta och belåtna igen och redo för ännu en dag imorgon.

Idag har M-L också äntligen fått tag på Susan,  hennes rumskompis från college året 82/83. Kändes som igår och det ska bli otroligt kul att ses igen på lördag när vi kommer till San Francisco.

Nu är vi på plats i Las Vegas och skall om ett par timmar ge oss ut för att ta del av denna galna värld☺.

Gårdagskvällen bjöd på både god mat och vin till det. Vi hittade en bra grill restaurang nära hotellet där vi åt en stor respektive mycket stor köttbit. Ni får själva gissa vem som åt vilken. Det var supergott men vi kände båda inatt att det blev lite väl mycket av det goda.

På vägen hit idag har vi åkt genom 3 delstater och passerat en tidslinje.  Vi började i Utah, passerade nordöstra hörnet av Arizona och till slut in i Nevada. Vi fick också tillbaka timmen vi förlorat så nu är ordningen återställd.

Vi passade på att ta vägen om Hoover dammen. Ett gigantisk bygge som man känner igen från en massa filmer. Vi hörde redan när vi var i Grand Canyon att det varit dåligt med vatten de senaste åren och det syntes väldigt tydligt här. Man kunde se på bergssidorna hur många meter högre vattnet brukar vara. Efter att gått över dammen, fått i oss lite lunch på andra sidan och gått tillbaka dröp vi av svett i värmen och var ganska nöjda att komma tillbaka till bilen som vi lyckats parkera i skuggan.

Nästa stopp var Bally’s hotell i Las Vegas. Motorvägen tog oss i en vid båge in mot The Strip och vi såg hela tiden alla de stora Casino komplexen framför oss. Väl parkerade vid hotellet plockade vi med oss bagaget och begav oss för att hitta hotellincheckningen. Inte det lättaste att lokalisera mitt inne på ett casinon visade det sig. Men helt plötsligt står en man framför oss som hälsar oss välkomna och frågar var ifrån vi är. När vi svarar att vi är från Sverige säger han att det var precis det han trodde. ”Min mormor var från Sverige och hette Lundqvist”. Av honom fick vi också reda på vilket håll vi skulle gå för att checka in.

Vid incheckningen visste vi att vi var för tidiga men det gick ju att lösa fick vi veta genom att vi betalade en extra avgift på 22 dollar. Och om vi la 25 dollar istället fick blev vi uppgraderade till en junior suite.  Det slog vi till på och sitter nu i vår svit på 19:e våningen på hotellet. Vi ser ut mot Flamingo och Caesars Palace. Vi har redan tagit en sväng på casinot på det här hotellet som nog spelar i en lägre division än de andra vilket väl avspeglar sig i priset på rummet också. Men så fick vi det rekommenderat av en kompis till Rickard som brukar åka hit och som sa att det var väl så bra som de större hotellen men till en lägre peng. Med undantag för motellet i Lake Havasu är detta det billigaste hotellet hittills. Men så utgår de väl å andra sidan på att de ska ta igen det på vårt spelande ikväll. Tror dock att de bedrar sig där.

Vi har redan hittills spelat bort 5 dollar på enarmade banditer. Rickard vill prova att spela Black Jack så det är kanske tur att han har sin ekonomiska fru med sig. Negativt är att det uppenbarligen är tillåtet att röka inne på casinot. Hemma är vi ju inte vana vid det längre vilket förmodligen gör att man upplever det som ännu värre. Det värsta vi såg var en kvinna som satt vid en enarmad bandit och rökte med syrgastuben bakom sig.

Vi har också hunnit besöka Paris. Det hänger ihop med vårt hotell och där har man byggt upp miljöer från staden. Vi strosade längs gator kantade med restauranger och butiker. Intrycket var förvånansvärt gemytligt och man kunde nästan inbilla sig att man var där.

Nu ska vi ta det lugnt, duscha av oss resdammmet och vänta på att det mörknar. Den här staden gör sig inte i dagsljus.

Mer om våra fortsatta äventyr här i spelandets mecka imorgon.

Frukost ingick på det här hotellet. Här hamnade vi någonstans mellan buffén på Sheraton i Los Angeles och motellet i Lake Havasu. Inte överdådigt men bra. Man kunde även grädda egna våfflor vilket vi stod över idag men funderar på att prova imorgon. Efter frukost åkte vi till ett snabbköp för att proviantera inför vandringen. Färdiga mackor, vatten, äpplen och nötter blev det i matsäcken. Vid kassan häpnade Rickard än en gång över att man inte behöver vare sig skriva på eller legitimera sig när man handlar. Man bara drar kortet och sen är det klart. Bekvämt men man förstår ju också att man definitivt inte vill bli av med kortet.

Med matsäcken klar bar det iväg mot Bryce Canyon.  Det var en bilresa på 1.45. Till en början soligt och lite kallt, lite senare en färd genom tjock morgondimma innan solen och värmen kom tillbaka när vi närmade oss parken. Väl framme parkerade vi bilen och tog en av gratisbussarna vidare upp i parken. Vi gick av längst upp vid Bryce point där vi såg de första fantastiska vyerna över parken som sedan skulle följa oss hela dagen.

Efter lite korttagning gav vi oss iväg på vandringen. Vi hade valt en led som hette Peekaboo loop och som skulle ta oss ner i kanjonen och upp längre ner. Vädret var perfekt. Lite moln som skuggade vilket vi var väldigt tacksamma för när den kom fram. Stigen gick ner och upp emellan topparna med den ena vyn mer spektakulär än den andra. Lunchen intog vi sittande på en trädstam. Få restauranger slår den utsikten.

Efter några kilometers lite mer krävande vandring med lite folk kom vi fram till en led som var lite enklare och därmed lite mer folk på. Därmed inte sagt att det var lätt. Vi var fortfarande en bit ner och skulle ta oss upp igen. Men en liten stund senare var vi uppe på kanten av kanjonen igen. Vi följde den en bit för att komma till Sunrise point där vi skulle ta bussen tillbaka. Till Rickards stora glädje fanns där en butik så han kunde få sitt kaffebehov tillfredsställt.

Efter busstur tillbaka till bilen var det dags att bege sig mot Cedar City igen. Och nu var det definitivt dags att åka nedcabbat. Det blev en mycket skön tur hem över några olika bergskedjor.

Väl tillbaka på hotellet vid 4-tiden hade vi sett fram emot att få svalka våra kroppar i poolen som vi har utanför dörren. Till vår stora besvikelse var det arbetare igång precis utanför. De håller på med renovering av hotellet dagtid och de höll på alldeles för länge för att vi skulle orka vänta. Det fick bli en dusch istället. Efter en dags vandring är, förutom en god middag,  en dusch det bästa som finns.

Ikväll ska vi försöka hitta en riktig restaurang. Vi har när vi nu googlat på det förstått att det flesta ställen är stängda på söndagar. Mormoner är väl lite mer kyrkliga än hemma kan tänka. Idag ska det nog gå bättre. Vi har även vissa förhoppningar om att kunna få ett glas vin till. Men det har vi inte sett än☺.

Imorgon byter vi mormoner och fantastisk natur mot casinon i Las Vegas. Tala om skiftande upplevelser.

Imorse var det som vanligt tidig frukost.Vi var först i matsalen när de öppnade kl 6. Dock kan man verkligen säga att våra frukost vanor är på bättringsvägen. Eller kanske inte beroende på hur man ser det. I alla fall blev det idag omelett med chorizo,  salsa,  bönor och bagels med cream cheese. På denna stadiga frukost stod vi oss större delen av dagen.

Vi började vår resa genom att ta oss in i Grand Canyon nationalpark igen. Tusayan där vi bott låg precis utanför. Vi åkte sedan ett antal mil på kanten av kanjonen och fick se ännu fler mäktiga vyer. Det är verkligen svårt att fatta när man står där.

Resan fortsatte först österut och sedan norrut runt Grand Canyon. Målet var Cedar City som ligger i delstaten Utah. Lunchpausen blev sen efter den ordentliga frukosten. Vi stannade i utkanten av staden Fredonia på Judd Auto där man annonserade att man sålde Lotto, vapen, ammunition och öl. Men de hade också färdiga mackor och vatten som tur var.

När vi klarat av detta intressanta besök fortsatte vår resa med hjälp av vår fantastiska gps. Det visade sig dock att hon skickat oss en lite annan väg än vi tänkt oss. Vi hade tänkt att ta oss direkt till Cedar City men nu förde vår färd oss nära Zion nationalpark och eftersom klockan inte var så mycket  bestämde vi oss för att vi skulle hinna med ett besök. Vi svängde av mot parken och kom så småningom fram till entrén. Efter att ha betalat inträdet tittade M-L på kvittot och blev lite konfunderad över klockslaget. Antingen gick hans klocka fel eller så hade vi passerat en tidzon och förlorat en timme helt plötsligt. En snabb koll på kartan visade att vi passerat denna redan 2 dgr tidigare när vi kom in i Arizona. Utah och Arizona ligger båda i Mountain time zone så det förklarade inte heller varför. Sen kom vi på att vi hört att Arizona inte har skillnad mellan sommar och vinter men att Utah nog har det. Tala om krångligt!

Hur som helst. Till Zion kom vi. Parkerade bilen och bytte om till vandrarkläder. Sen gick vi på en av bussarna som hela dagarna kör folk upp och ner i parken. Vi hoppade av på ett av stoppen och tog en kortare vandring upp på bergsidan. Otroligt vackert och även nu ganska varmt så svetten rann. Efter att ha gjort ytterligare ett stopp längst upp tog vi bussen tillbaka till bilen.

En dryg timme senare, strax före 19, checkade vi in på hotellet. Ännu en gång ett motell med bilen bekvämt parkerad utanför dörren. Efter en dusch begav vi oss ut för att hitta en restaurang. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi började optimistiskt med att promenera längs huvudgatan. Till vår stora förvåning verkade nästan alla restaurangerna stängda. Kanske för att det är söndag och sent? Vi får fråga imorgon. Vi fick i alla fall gå tillbaka och hämta bilen istället. Vi hamnade till slut på Pizza Hut där vi beställde pizza att ta med. Under tiden vi väntade på den gav vi oss iväg för att köpa en flaska vin. I Utah visade det sig att det inte går efter klockan 7 för då stänger spritbutiken. Ungefär som hemma alltså. Matbutiken sålde dock öl så det gick ingen nöd på oss.

Imorgon står vandring i Bryce Canyon på schemat.

Efter en god natts sömn var det dags för utflykt. Ryggsäcken var packad med tröjor eftersom det var kyligt på morgonen och regnjackor eftersom de hotat med regn.

Vi blev hämtade 06.10 av Allan som var vår busschaufför för dagen. En äldre man som hela dagen förgyllde de många timmarna i buss med berättelser om vad vi såg. Han hann med kultur, geografi, ekonomi och även en del politik under dagen. Efter att ha plockat upp några fler resenärer gav vi oss av för en tre timmars resa genom Grand Canyon Nationalpark. En resa fylld med fantastiska vyer som jag aldrig tror man kan tröttna på. Vid infarten i parken frågade han vakten om temperaturen nere i floderna dit vi var på väg. Han svarade att det var 97 grader Fahrenheit dvs drygt 36 grader. Vi insåg snabbt att vi nog inte skulle få användning för vare sig tröjor eller regnkläder. Dessa blev kvar i hans buss under dagen.

Första etappen tog oss in i Navajo indianernas reservat. I staden Page skulle vi börja vår båttur. Efter att ha försäkrat att vi inte hade några vapen med oss och fått visa upp våra väskor fick vi varsin lunchpåse och fick kliva på två andra bussar som genom en lång tunnel i berget tog oss ned till Colorado floden där våra guider väntade. Vi hamnade tillsammans med ett 15-tal andra i en gummibåt med Brad som vår guide. Även detta en äldre man som underhöll oss hela turen med berättelser om floden, alla bergsformationer, historia både sann och något friserad. Mot slutet tog han dessutom fram gitarren och spelade och sjöng för oss medan vi drev neråt på floden. Att befinna sig långt därnere med alla dessa lodräta klippor precis intill går väl inte riktigt att beskriva men det är en tur vi sent kommer att glömma av många anledningar.

Det fanns de som badade men med en temperatur i vattnet på 8,5 grad C hela året runt lockade det inte även om det var otroligt varmt. M-L doppade i alla fall fötterna för att få lite svalka medan badkrukan Rickard höll sig på land. Vid 2-tiden på eftermiddagen var vi framme där vi skulle gå iland och vi sjöng en sista låt med Brad innan det var dags att kliva av båten. Väl iland stod Allan och väntade på oss med iskalla vattenflaskor redo. Återresan avbröts av ett stopp vid Cameron trading post där indianerna sålde hantverk . Fint men vi motstod. På hemvägen genom parken bjöds på fler fantastiska vyer men även på ännu ett åskväder. Det blev också smärre trafikstockningar när turister i bilar plötsligt skulle stanna samtidigt för att springa ur bilarna och ta kort på Elk dvs en mindre typ av älg som gick i flockar nära vägen. Inte så stor grej för en svensk kanske men uppenbarligen mycket spännande för de flesta andra.

Avsläppta på hotellet blev det en mycket efterlängtad dusch efter en svettig dag. Enklare middag på hotellet och nu är det snart sängdags. I morgon tar vi oss vidare norrut in i staten Utah.

Nu sitter vi på Grand hotell i Tusayan, Grand Canyon. Gårdagen avslutades med middag på Chili. En mexikansk restaurang där vi åt goda enchiladas och drack var sin stor iskall Samuel Adams öl. Länge sedan en öl smakade så gott. Det måste ha varit värmen.

Efter ytterligare en kväll då vi var tidigt i säng var det frukost tidigt. Denna frukost buffé var dock mil från den dagen innan. Vi satt i receptionen som de enda frukostgästerna där det var framdukat flingor och mjölk, vitt bröd att rosta samt marmelad. Men det fanns färska goda små muffins att avsluta med och kaffet var ok. På det stora hela ungefär vad vi förväntat oss och helt ok.

Efter att vi lastat in i bilen igen som vi hade parkerad utanför dörren till vårt rum gav vi oss av mot Grand Canyon. Rickard körde och M-L läste karta. Hon insåg snart att den korta biltur vi planerat kanske inte var det bästa valet eftersom det innebar att vi skulle komma fram långt innan vi fick hotellrummet. Varför inte ta Grand Canyon Skyview på vägen. Ok så det låg väl kanske inte längs vägen men annars skulle vi inte hinna med det. Sagt och gjort. Vi slog in detta på Gps:en som delmål på vår rutt och vips tog det hela 6,5 timme istället för drygt 3.

Väl framme vid indianreservatet där Skywalken ligger visade det sig att man var tvingad att köpa biljetter till en busstur runt på området där det ingick 3 olika stopp. Först tyckte vi att det var bra dyrt men så här i efterhand var det verkligen värt det. Vilken upplevelse och vilka vyer! Bra bilder blev det också vilket ni ser ovan. Sista stoppet inkluderade också lunch som vi åt utomhus med utsikt över västra delen av Grand Canyon och Colorado floden nedanför. Mäktigt! Efter en kort promenad i hettan som återkommit tog vi oss tillbaka till bilen och fortsatte vår färd.

Nu övergick landskapet till att bli mer grönt och ökenlandskapet byttes ut mot låga barrträd och en del gräs. Temperaturen sjönk också till behagliga 30 grader. När vi hade en halvtimme kvar mörkade himlen betänkligt och vi förstod att vi nog skulle få uppleva lite regn. Blev inte så farligt men vi fick vindrutan tvättad och temperaturen sjönk ytterligare. Väl framme hittade vi ett mycket fint hotell där vi nu skall bo i två nätter. Skall bli skönt att låta bilen stå imorgon.

Vi blir hämtade redan 06.10 imorgon bitti för en heldagsutflykt med flottar bl.a. Eftersom vi då inte hinner äta frukost blev ett av våra ärenden att försöka hitta något som kan äta till frukost innan avfärd. Blev ett besök i byns livsmedelsaffär där vi köpt ett par färdiga smörgåsar som vi hoppas klarar sig bra till imorgon. Tala om att det går utför med vår frukostmeny! Men väl i affären kom vi på att det vore gott med en öl. Så med till rummet blev det var sin kall öl och en hamburgare från McDonalds. Det går utför även med våra middagsvanor! Skärpning imorgon!