Det var blött ute efter nattens regn när vi vaknade men det såg ut att ljusna. Efter sedvanlig frukost med bagel och cream cheese kollade vi väderleksprognosen på tv . Den utlovade soligt väder med upp till 70 fahrenheit dvs 21 grader. Vi bestämde oss för att ta den långa av de två turerna som vi blivit rekommenderade vilket innebar upp till Cadillac Mountain på 466 möh. Efter att ha packat ryggsäcken gick vi längs huvudgatan till Subway för att inhandla dagens lunch. Åter vid bilen gav vi oss iväg på väg nr 3 som skulle ta oss till starten på leden. Efter att ha kört förbi den en gång hittade vi den till sist. Tur att vi visste var vi skulle leta för annars hade vi aldrig hittat den gömd inne bland träden.

Vi parkerade bilen gav oss iväg på leden. Till toppen skulle det enligt angivelsen vara 5,6 kilometer. Eftersom det regnat på natten var det fortfarande rätt fuktigt både på marken och i luften. Den första delen av leden gick genom blandskog med en lätt stigning. Underlaget blandat med både sten och rötter. Efter ca 2 kilometer började  vegetationen ändras och det övergick till att vara enbart mindre barrträd. Underlaget blev också mer och mer klippor och snart gick vi på bara berget. Solen kom också fram och det började bli varmt. Leden följde kammen på berget i en svag stigning uppåt. Så småningom lämnade vi skogen helt och och hade fri sikt åt båda sidor. Nu började det bli riktigt läckert med hög höjd och fri sikt mot havet och omgivande berg.

Efter 2,5 timme var vi uppe på toppen. Vi hade inte mött någon förrän vi var nästan uppe men nu var det desto mer folk. Nästan samtliga hade tagit bilen upp för att se utsikten. Fusk!!! Vi som vandrat upp gick runt en stund för att njuta av utsikten och drog oss sedan lite längre bort där vi hittade en bra plats och lite mer avskildhet. Det var dags för lunch. Vi har väl sällan ätit en lunch med bättre utsikt.

Efter lite vila var det dags att ta sig neråt igen. Nu skulle vi visserligen gå samma väg tillbaka men denna gång med hela den härliga utsikten framför oss. Just när vi skulle gå på leden kom vi i samspråk med ett amerikanskt par som var lite villrådiga vilken led de skulle ta. Efter vår beskrivning valde de att följa med oss. De verkade inte ha planerat sin tur alls och hade bilen på toppen så hur långt de än gick skulle de behöva gå upp igen. Vi växlade mellan att gå före och efter dem längs vägen och bytte några ord med dem varje gång vi stötte ihop. Vi frågade hur långt de hade tänkt gå ne och det verkade de inte riktigt veta. Efter att de kommit ner en bit erbjöd vi oss att vi kunde köra dem tillbaka till bilen på toppen om det var så att de ville gå hela vägen ner.

Vägen ner var helt fantastisk. Man såg långt och solen strålade från en klarblå himmel. För det mesta var det varmt men emellanåt kylde det något i vinden. Vi njöt av vyerna och det fina vädret och pratade med folk som vi träffade på långs vägen.

När vi sista gången gick ikapp paret vi träffat i början hade vi bara 2 kilometer kvar till bilen och vi sa att erbjudandet kvarstod om att köra dem upp igen. De vidhöll att det inte skulle behövas. Vi lämnade dem och efter 5,5 timmars vandring var vi tillbaka vid vår bil. Vi ställde oss och strechade lite vid bilen och efter en stund kommer de båda ut på vägen framför vår bil. Vi fortsatte att prata med med och var nu övertygade om att de skulle ta vårt erbjudande om skjuts. Men icke, han sa att hon fick bestämma eftersom det var hon som hade det tyngst. Men hon var envis och sa att det skall gå. Imponerande! Klockan var nu 14.30 och värmen steg fortafarande. Och de hade nu minst 2,5 timme tillbaka upp igen. Helt galet tyckte vi men det kanske är oss det är fel på….

Vi satte kurs tillbaka mot Bar Habour och besökte vårt stamställe – Hannaford supermarket. Vi behövde bunkra för vandringen imorgon. Mer vatten och nötter och mackor till lunch. Dessutom blev det några kalla Lobster ale (en röd öl) som satt fint när vi sedan kom tillbaka på hotellet. Utanför vårt rum stod det varsin stol där vi satte oss med varsin öl innan det var dags för dusch.

Efter att ha duschat och bytt till torra kläder var klockan 16 och man kan tycka att vi skulle vara trötta på att gå. Men vi var rörande överens om att vi nu skulle gå Shore path. En strandpromenad som började en bit nedanför vårt hotell och följde strandkanten in till hamnen i mitten av Bar Harbour. Längs vägen fanns små tavlor med lite historia om staden och livet förr. Där fick vi bl.a lära oss att hummer förr i världen användes som gödsel och gav till fångar att äta eftersom ingen annan ville ha.

Eftermiddagen och kvällen blev lika bra som resten av dagen. Vindarna var ljumma och vi njöt av utsikten med båtarna som guppade i den dalande eftermiddagssolen. Efter att ha kommit fram till hamnen gick vi upp i byn och hamnade på Bar Harbour Beerworks igen. Mest därför att det var det enda stället som hade en utomhusservering där vi kunde sätta oss och få något att dricka. Vi satt med varsiitt glas vin där en stund och insåg sedan att klockan var så mycket att vi lika gärna kunde äta där också. M-L gjorde ett avsteg från sin plan att leva på hummer och pilgrimsmusslor i Maine och det blev varsin hamburgare istället. Inte fel det heller när det är riktigt gjort.

Efter god middag blev det lite strosande på huvudgatan och några besök i affärer som snart skulle stänga. Ikväll blir det tv på rummet för att titta på den diektsända sista debatten mellan Clinton och Trump. Får se hur länge vi står ut med pajkastningen….

Till frukost idag valde vi nygräddad våffla. Finns på nästan alla ställen och måste ju prövas minst en gång. En liten pappersmugg står färdig med just så mycket smet som behövs. Denna häller man i våffeljärnet. Det slås ihop och man snurrar ett halvt varv och klockan startar. 2min o 30 sekunder tog det och sedan piper det att det är klart. Man vrider ett halvt varv tllbaka och öppnar och voilá där ligger en lagom gräddad tjock våffla. En lång platsgaffel ligger vid sidan om som man använder för att ta upp sin våffla. Aldrig kladdigt och aldrig fastnar det. Så häller man på rikligt med lönnsirap som står vid sidan om och man gar en underbart god start på dagen. Kanske inte funkar varje dag om man ska komma i kläderna vid semesterns slut men ack så gott.

För att kompensera lite för våfflan tog vi en promenad ner till vattnet efter frukost. Mulet väder men stilla och skönt ändå.

Åter på hotellrummet packade vi väskorna och strax före halv 10 satte vi oss i bilen och styrde norrut. Första stoppet blev staden Belfast. En litet samhälle vid vattnet som anlades 1770 av familjer från Skottland och Irland. Enligt sägnen valdes namnet genom att man singlade slant. Denna by är känd för sina konstnärer och det syntes verkligen på huvudgatan. Den kantades av olika konstverk. Många av dem i formen av soffor att sitta på.Vi såg en soffa gjord av snöskyfflar, en i form av en avbruten gitarr och en i form av ett piano. Efter att ha strosat runt en stund begav vi oss vidare.

Nästa stopp blev Ellsworth. Där parkerade vi bilen och gav oss upp längs huvudgatan i jakt på någonstans att fika. Vi hittade Riverside café där valet föll på en bit paj med glass. Mycket gott men mättande och vi beslutade att vi nog skulle skippa lunchen och satsa på tidig middag istället. Vid 13-tiden började vi närma oss Bar Harbour. Vi kom till infarten till Acadia National Park och bestämde oss för att besöka Visitor center för att få kartor och planera de närmaste dagarnas vandringar. Vi löste inträde vilket innebar 25 dollar för bilen oavsett antal passagerare. Då fick man tillträde i 7 dagar. Efter att ha fått vår biljett gick vi till informationsdisken för att få lite tips inför vår vandring. En ung kvinna förhörde sig om vi ville åka bil eller vandra och sken upp lite när hon förstod att vi inte var rädda för vare sig långa turer eller höga höjder. Med hennes hjälp valde vi att ta oss upp till Mount Cadillac (466 möh) den ena dagen och göra en tur som tar oss upp till tre något lägre toppar den andra dagen. Vädret får bestämma i vilken ordning. Enligt väderprognosen kan det bli lite regn någon av dagarna.

Eftersom det fortfarande var för tidigt att checka in på hotellet valde vi att ge oss in i parken direkt men med bil. Det finns en 45 km lång slinga runt parken där man kommer förbi flera fina utsiktsplatser. Vi stannade på ett flertal av dem bl.a en härlig strand och ett ställe kallat Thunder Hole. Där slog vågorna in mellan höga stenpelare. Ett mäktigt skådespel.

Efter avslutat tur tog vi oss till hotellet vilket visade sig ligga mitt på huvudgatan i Bar Harbour. Vårt rum var dock inte klart och vi parkerade bilen och gav oss iväg längs huvudgatan. Staden är mycket mysig med små låga trähus med affärer o restauranger. Efter en stund vavlde vi att gå in på Bar Harbour Beerworks. En bar och restaurang med en ansenlig lista ölsorter på fat. Efter viss guidning från tjejen i baren blev det en Lunch IPA för M-L och Atlantic IPA för Rickard. Vi var både mycket nöjda med våra val. Vi ville ha lite snacks till ölen också eftersom vi inte ätit någon lunch, Vårt första val Pretzel var slut så tjejen bakom disken rekommenderade nachos med chili. Det blev det och döm om vår förvåning när det efter en stund dyker upp ett stort fat överfullt med nachos, ost, köttfärs, lök, paprika och bönor med salsa och creme fraiche till. En gigantisk portion men ack så gott.

Vi blev sittande en stund innan vi gav oss vidare nerför huvudgatan. Snart var vi nere i hamnen där vi på håll redan tidigare under dagen sett att det låg 2 stora kryssningsfartyg. Det stösta av dem som låg närmast hette Regal Princess och hade 8 våningar med hytter.

Två mindre båtar gick i skytteltrafik med passagerare in i hamnen. Nu förstod vi varför det var fullt med folk på huvudgatan trots att det borde vara lågsäsong.

Tillbaka på hotellet var rummet klart. Det är av motelltyp så även om vi bor på andra våningen har vi bilen precis nedanför. Ett mycket fint rum var det också. Här ska vi nog stå ut några nätter.

Idag vaknade vi till en klarblå himmel. Redan när vi gick till frukosten vid 07.30 var det betydligt varmare än igår. Lovade gott för dagen. Efter frukost njöt vi en stund i solen och värmen på balkongen innan vi packade ryggsäcken för dagens äventyr.

Dagens tur skulle utgå från andra sidan parken så vi tog bilen mot Lincolnville för att följa väg 173 norrut. Efter att först ha kört förbi avfarten en gång hittade vi till slut parkeringen och början på leden. Vi gav oss iväg vid 8.45. Den första biten gick på en bred stig och sluttade svagt uppför hela tiden. De stora lövträden omslöt oss som in en tunnel och solen strilade genom lövverket. Vi hade en plan för dagen som vi fick ändra på efter en stund när vi insåg att vi missat stället där vi skulle gå på en ny led. Men det visade sig bli ett bättre val. Efter ca 45 minuter vek vi av den breda stigen och följde en mindre stig som gick genom gammal jorsbruksbygd stod det. Vi såg rester av gamla gärdsgårdar så det stämde säkert men att det var länge sedan var också klart med tanke på hur gammal skogen runt om var. Fint var det i alla fall. Efter en stunds vandring skrek Rickard till. det hade rört sig bland alla löven som låg på stigen. Det visade sig vara en stor groda som villigt ställde upp för lite närbilder.

Och sen tyckte Rickard att M-L också skulle få vara med på bild eftersom det är hon som skriver:-).

Efter ytterligare en halvtimme kom vi fram till en glänta där man kunde ta höger upp på en topp. Det var vi naturlligtvis tvungna att göra. Eftersom vi nu kom ut i solen kände vi genast hur varmt det var. Väl uppe på Cameron Mountain möttes vi av härliga vyer åt alla håll. Lövträd i magiska färgskiftningar, sjöar och böljande kullar runtom. Där blev vi sittande en stund och njöt och passade på att fylla på lite energi.

Efter en härlig vila tog vi oss ner igen och fortsatte på leden. Efter en stund vek den av skarpt åt vänster och det började gå rejält uppför igen. Det fortsatte att göra så i ca 30 minuter men i lugnt tempo och i vacker natur är det inga problem.

När vi kommit upp en bra bit hittade vi skylten som visade var nästa led började som skulle ta oss tillbaka igen. Denna led hette Sky Blue trail och skulle gå genom blåbärsskog enligt beskrivningen. Nu är det ju lite sent för blåbär men nu skiftade terrängen mer åt barrskog. Det var relativt lättgånget även om det gick både upp och ner. Efter ca 45 minuter började det gå neråt mer än uppåt och det började kännas i benen. Det är verkligen påfrestande för ben och knän att gå nerför. En stund senare var vi tillbaka på den breda stigen vi börjat på längre ner och vi följd den en bit norrut för att hitta leden som skulle ta oss upp på Bald Rock Mountain. Eftersom klockan nu var 11.30 hade vi lunchen på toppen som nästa mål. Hela leden upp på toppen och ner på andra sidan skulle ta 30 minuter attgår enligt beskrivningen. Därmed var det inte då långt men desto brantare. Det blev en vacker vandring uppför med små steg. På vägen upp mötte vi två amerikaner som med glada tillrop berättade att det absolut var värt mödan. Den siste meddelade att vi bara hade ca 5 minuter kvar vilket kändes härligt. Väl uppe stod vi inför en underbar utsikt över Penobscot Bay med dess öar. Norrut såg vi ner på Lincolnville och söderut mot Camden. Efter att ha njutit av utsikten och solen en stund var det dags för lunch. Mackor med kyckling o ceasardressing från Hannaford smakade underbart.

Vi satt länge och bara njöt av att vara i det fantastiska vädret och kände att det här är livet. Det är synd att man måste jobba. Och inte hade vi några postkodlotter heller…. Efter välbehövlig vila var det dags astt ta sig neråt igen. Något ingen av oss såg fram emot. Nerfärden tog ca 30 minuter och förutom att det kändes i knän och vader så var marken full av alla dessa ekollon som är förrädiska och gärna blir till rullskridskor om det vill sig illa. Ett fall eller två blev det allt men inga bestående men. Mer imponerande var väl att vi återigen klarade oss från att få en av dessa projektiler i skallen. M-L fick en ordentlig snärt av en på vaden men förutom att det gjorde rejält ont gick det bra.

Tillbaka i bilen satte vi kurs mot hotellet. Nu var det städat när vi kom fram och vi njöt av en härlig dusch efter en svettig dags vandring. Fräscha igen satte vi kurs mot Rockland och Maine Lighthouse Museum. Väl där fick vi ser en utställning om livet på de olika fyrarna längs Maines kust. Intressant och fascinerande när man tänker på vilket liv dessa familjer levde isolerade på öar ute i havet. Efter museibesöket gck färden tillbaka mot hotellet med ett stop på Hannaford supermarket igen. Vi börjar bli stammisar! Efter en hel dags vandring orkar vi inte ta oss ut och äta utan planen blev ostar, salami, foccaccia och vin på rummet. Nu sitter vi ute på balkongen och njuter av att det fortfarande är ganska varmt. Imorgon lämnar vi Lincolnville och åker till Bar Harbour och Acadia State Park.

Även om Rickard varit uppe inatt och bråkat med luftkonditioneringen som han tyckte lät för mycket, så har vi sovit gott inatt också. Med varsin gigantisk säng med 4 kuddar i varje behöver vi inte slåss om utrymmet i alla fall. 🙂

Frukosten var den sedvanliga dvs bagel med crema cheese och kaffe. På detta hotellet fanns det flera olika styrkor på kaffet att välja mellan och det var riktigt gott. Efter en så god början på dagen kan det ju inte annat än bli bra.

Efter frukost packade vi vår ryggsäck med lunchmackorna, nötmixen och vatten och satte oss i bilen för att åka till parken som låg väldigt nära. Vi betalade inträdet på 6 dollar styck och körde in. Ganska snart hittade vi parkeringen varifrån flera utav lederna utgick. Vi hade valt Megunticook Trail som skulle ta oss upp på toppen av det högsta berget Mount Megunticook. Visserligen bara 420 meter högt (1385 feet låter högre…) men går man nästan rakt upp så känns det definitivt högre! Leden gick genom vacker lövskog som skiftade vackert i färg. Inledningsvis var vi helt övertygade om att vi inte skulle klara dagen utan att få ett eller ett par ekollon i skallen såsom det rasade överallt men det skulle visa sig att vi klarade oss.

Efter en timmes brant stigning längs med bergssidan var vi uppe nästan högst upp och fick en fantastisk utsikt över Penobscot Bay och staden Camden en bit bort. Det blåste dock en hel del däruppe så vi gav oss ganska snart åter in i skogen där leden fortsatte vidare. Själva toppen på berget visade sig ligga inne i skogen och var utmärkt med ett röse och en skylt. Där blev det några minuters stopp för att fylla på reserverna lite med nötter, torkad frukt och vatten. Nu gick färden neråt igen och stigen var full med fallna löv. Visserligen mycket vackra men lite förrädiska då det var brant nerför på sina ställen och de dolde sten och grenar under sig.

Efter ytterligare en timmes vandring kom vi ner till en raststuga. Vi satte oss en stund på bänkarna utanför i solen och njöt av det fina vädret. Just när vi skulle ge oss iväg kom det 3 kvinnor till häst på den lite större stig vi kommit ut på. De bad oss ta kort på dem och gav sig sedan iväg före oss. Vi konstaterade snart att vi gick i ungefär samma tempo som de red så det var verkligen en söndagsutflykt. Efter en stund på den större stigen vek vi av upp i skogen igen och följde en lite trevligare stig lite högre upp. Efter en halvtimme kom vi tillbaka ner till den större stigen och följde sedan den tillbaka ner. Nu var det riktigt varmt och till och med Rickard tog av sig jackan.

Efter nästan 4 timmars vandring var vi tillbaka vid bilen. Nu var kl halv ett och vi konstaterade att det skulle bli gott med mat. Att Rickard burit med sig maten helt i onödan konstaterade vi också men så blir det ju ibland när planerna ändras längs vägen. Vi tog bilen till den del av parken som låg nere vi havet och hittade en bänk längst ner vid vattnet där vi njöt av vår medhavda mat. Det är sällan mat smakar så gott som efter några timmars vandring.

Efter lunchen blev det en tur till Hannaford supermarket igen för att proviantera inför morgondagens vandring. Nya mackor och mer vatten behövdes. När vi vid 14-tiden kom tillbaka till hotellet var rummet ännu inte städat. Vädret var härligt så vi tog med oss den cheesecake vi köpt, hämtade varsin kopp kaffe i lobbyn och satte oss i solen i ett par sköna solstolar med utsikt ner mot vattnet. Där njöt vi för fullt i en timme i tron om att de skulle hinna städa rummet. Men icke, när vi kom till rummet vid 15.30-tiden var det fortfarande inte städat och nu behövde vi duscha efter vandringen. Så när städeskan sedan dök upp vid 16-tiden avböjde vi. Det är ju inte så att man inte klarar att bädda sängen själv:-).

Kvällens middag intogs på Lobster Pound i Lincolnville. Många ställen vid kusten stänger för vintern snart vilket visade sig genom att den öl Rickard ville ha var slut och den mat vi ville ha också var det. Men det fanns ju annat. Det blev en Deep fried sea food platter dvs massor med stora räkor, pilgrimsmusslor, kolja o clams som friterats. Mycket gott!

Efter en god natts sömn i vår prinsessan-på-ärten säng vaknade vi vid 07.30 på Thugboat Inn. Solen sken och utlovade en härlig dag. Frukost serverades i restaurangen som såg ut som en båt som strandat. Det var buffe och det blev ostomelett med bacon, rostad bagel med cream cheese och lagom blaskigt kaffe.

Efter frukost packade vi bilen och checkade ut. Vi gick ner tll hamnen och köpte biljetter till båtturen ”Little bit of Maine” som skulle avgå kl 10. I väntan på att båten skulle avgå satt vi på en bänk i solen och njöt av värmen.

Båtturen varade i 2 timmar och tog oss runt några av de 3000 öar som finns i skärgården utanför Maines kust. Fantastiska hus, några fina fyrar, sälar och mycket fåglar gjorde det till en mycket trevlig tur. Skepparen på båten guidade oss hela tiden och vi fascinerades återigen över hur duktiga amerikaner är på just detta. Att berätta så att det är intressant och underhållande hela tiden.

Väl i land var kl 12 var det dags för lunch och cafet Red cup låg precis där båten la till. Vi beställde varsin varm smörgås och kaffe. Det var Silvias man som kom ut med maten och vi bytte några ord med honom. Efter en stund kom Silvia själv och gav oss en liten påse med nybakade chocolate chip cookies att ta med på resan.

Efter denna goda lunch begav vi oss till Coastal Maine Botanical Gardens som Silvia rekommenderat. En fantastisk botanisk trädgård där vi gick runt i ett par timmar. En underbar blandning av träd, växter och skulpturer. I parken pågick frenetiskt arbete att ordningställa den för nästa stora evenemang i mitten av november då man sätter belysning i träd o buskar. Lite synd att vi missar det för det måste vara något alldeles extra. Efter en härlig promenad i parken köpte vi med oss varsin kaffe och åt Silvias suveräna cookie innan vi begav oss norrut.

Vi hade en 2 timmar lång resa till Lincolnville där vi stannar i 3 nätter. Det ligger precis utanför Camden State Park där vi ska vandra några dagar. Efter att ha passerat Camden stad med små trevliga affärer och mycket folk hittade vi vårt hotell – Glenmore by the sea. Det ligger på sluttningen ned mot Penobscot Bay och vårt rum är stort och har en terrass utanför med utsikt mot bukten.

Efter att vi installerat oss tog vi bilen tillbaka till Camden för att proviantera inför vandringen imorgon. Ett besök på Hannaford supermarket gav wraps, frukt och lite nötter vilket blir perfekt för vandringen. Dessutom några flaskor vin o öl så vi klarar oss de närmsta dagarna. Efter shoppingturen blev det en tur till Lincolnville och restaurangen Lobster Pond där vi beställde 2 Lobster Rolls att ta med. Kvinnan bakom disken rekommenderade den varma varianten dvs ett rostad bröd fyllt med massor med hummerkött som stekts snabbt i smör innan det lades i brödet. Vid återkomst till hotellet blev det intag av denna delikata måltid tillsammans med ett gott vin från Robert Mondavi vars vingård vi besökte i Californien för 2 år sedan.

Innan läggdags tog vi en promenad ner till vattnet och fick denna vackra bild av fullmånen.

Andra kvällen på vår resa befinner vi oss i Booth Bay Habour. Längst ut på en udde med vattnet utanför dörren på hotellet.

Gårdagens resa över Atlanten gick mycket bra. Från Landvetter via Amsterdam till Boston. Medvind hela vägen vilket gjorde att vi landade före tidtabell på båda ställena.

I Boston hämtade vi ut vår hyrbil på Dollar. Vi hade bokat en Suv och fick en Ford Escape vilket vi var mycket nöjda med. Den GPS vi också hade bokat visade sig vara en mobiltelefon med ett fäste att sätta i rutan. Funkade för att ta oss dit vi skulle men å vad vi saknar en vanlig GPS med alla extra funktioner som appen i telefon inte har. Men, men vi klarar oss.

Vi kom iväg från Boston vid 13.30. Vid 15.30 anlände vi till Old Orchard Beach där vi bokat första natten på Alouette Beach Resort. Efter att ha installerat oss på rummet gav vi oss ut på en promenad på stranden nedanför. Mulet och lite blåsigt men varma vindar kändes riktigt skönt efter en lång dags resa. Strandpromenaden tog oss till piren som visade sig vara stängt för säsongen. Promenaden tillbaka till hotellet längs huvudgatan visade att detsamma gällde det mesta längs den. I receptionen fick vi reda på att det i alla fall fanns två restauranger i närheten som var öppna för middag.

Efter att ha hittar en informationsbroschyr på rummet hittade vi istället Sea Salt Lobster som låg 5 kilometer bort i Saco. Vi satte oss i vår fina bil och körde dit och ångrade verkligen inte värt val. En fantastisk pastarätt med rikligt med pilgrimsmusslor, strora räkor och vitlök. och till det en Lobster ale dvs en röd öl. Riktigt gott. Vi var tillbaka på rummet vid 18.30 med grusiga ögon. Kollade lite på TV och lyckades hålla oss vakna till strax efter 19. Sov som stockar båda två hela natten. M-L vaknade vid 5-tiden men Rickard sov till kl 7.

Frukost ingick och vi gick bort till den lilla restaurangen som låg i anslutning till receptionen. Där var det en blandning av hotellgäster och lokalbefolkning vilket väl var ett gottt betyg. En sandwich med bacon, ägg och ost och med stekt potatis till. Typisk amerikansk frukost:-).

Efter utcheckning ställde vi in vår GPS på vårt nästa mål – Booth Bay Harbour. Vi valde bort Highways och åkte mindre vägar för att få se lite mer. Detta gjorde att vi vid 11-tiden passerade förbi fabriken som Mölnlycke Health Care har i Brunswick och som M-L varit på så många gånger. Och passera kunde vi ju inte bara så vi svängde in och träffade några av de gamla kollegorna. Mycket trevligt!

Efter stoppet i Brunswick fortsatte vi vidare norrut. Vi hade fått tips om det bästa stället för Lobster roll som ligger i Wiscasset. Det passade alldeles utmärkt för ett lunchstopp. Kön ringlade lång utanför det lilla huset mitt i korsningen. Det tog en halvtimme innan vi fick beställa och det kostade 500 kronor för oss bägge men det var värt varenda dollar. En stor hög med hummerkött på ett korvbröd. Låter knasigt men är sä gudomligt gott! Att vi dessutom fick äta den i solen vid vattnet gjorde inte saken sämre.

Vår fortsatta färd längs kusten gick över vikar som delvis var torrlagda. Man har haft torka under lång tid här så vattnet är otroligt lågt. Men färgerna på träden är lika fantastiska ändå. Från ljust gult till blodrött. Mer varierad växtlighet än hemma vilket gör skiftningarna fler.

Vid 13-tiden anlände vi till Booth Bay Harbour och parkerade bilen vid vårt hotell i hamnen. Vårt första mål var kaffe eftersom Rickard nu inte fått kaffe sedan förmiddagen. Vad passade då bättre än att besöka Red Cup som Silvia, M-L:s kollega från Mölnlycke öppnat med sin man. Hon var där och det blen ännu et kärt återseende. Efter kaffe med nybakade croissanter som Silvia bjöd på fortsatte vi vår promenad i det varma höstvädret. Efter att ha sett oss runt i byn återkom vi till hotellet för att checka in. Vårt rum låg på andra våningen på en pir ut i vattnet. En balkong på framsidan med varsin stol o bord i solen blev den perfekta platsen för resten av eftermiddagen.

När vi satt där ringde Ladonna, M-L:s kollega från Mölnlycke i Atlanta. Hon hade varit på kurs i Brunswick och undrade om hon kunde komma förbi! Vid 20-tiden var hon på plats o det blev en trevlig middag med mycket prat. Ännu ett kärt återseende.

Nu är det snart läggdags. Denna kväll i en stor dubbelsäng så hög att det nästan behövts stege för att ta sig upp. Otroligt skön och förmodligen sover vi vi lika bra inatt.

Lite bättre wifi i frukostmatsalen,  så jag fick upp två bilder

Dåligt wifi så det blir inga bilder just nu. 

Första dagen gick utmärkt.  Delta/KLM höll Tiderna och hade suverän service med bra mat. Vi gicke upp 03:00 torsdag framme på första hotellet 15:30 (svensk tid 21:30). Nu gällde det att inte lägga sig för tidigt! Men vi hittade en utmärkt restaurang. Där vi åt en Sea food pasta med massor av Pilgrimsmusslor och Shrimp.

Frukost nu,  strax iväg till Boots Bay.

Snart kommer en reseblogg här.

Med början i Boston 13/10.